Rutan

I dag kommer dottern hit för att sova över till i morgon. Vi ska mysa. Och så ska vi titta på gamla sagoböcker, bland annat dessa om Lill-Nisse. Jag vet inte om den fortfarande ges ut, men verkar ha varit en årlig tradition.

Längst till vänster ser vi "Lill-Nisse, julbok för småttingar" från 1932. Den innehåller tre sagor, ingen av dem handlar om någon Lill-Nisse:
Kransen av äppelblom
Hur tomtefar fick sin julgröt
Janne och hans gumma

Den i mitten är 20 år yngre, från 1952, och handlar verkligen om en Lill-Nisse. Han reser till sin moster i Amerika.

Tredje boken är från 1962, och det var en slump att jag valde böcker med detta intervall. Den heter "Lill-Nisse och äppeltjuvarna", illustrerad av Ilon Wikland. Det är väldigt söta bilder och den boken är helt klart min favorit av dessa tre.

Min gissning är att Åhlén och Åkerlund, som är bokförlaget, hade med Lill-Nisse varje år bland sina jultidningar, som barn gick runt och sålde i stugorna precis som idag. Någon som vet?

Själv köpte jag en kartbok ur årets jultidningsurval.

Hostan gjorde att jag sov dåligt i natt, och därmed hörde tidningen dunsa ned på hallgolvet. Hämtade in den till sängen och konstaterade att det var inte en liten undanskymd ruta längst ner på en svartvit sida. Lokaltidningen har mitt flinande ansikte i färg på en halvsida på sidan nio.

Jag som tänkte gå ut på stan och flanera och fotografera. Nu känner jag mig plötsligt blyg och vill dra kapuschongen över huvudet och smyga längs husväggarna. Fast det kanske väcker ännu större uppmärksamhet?

Det är min lilla blogg om staden som uppmärksammats. Och det tycker jag är bra!

Just det, Einar Nerman har illustrerat sagan "Rosengull".

Jag var på en antikmässa i höstas och hade en rejäl kasse med tidningar med mig hem. Bild-Journalen, Fick-Journalen och jultidningar och sagor.

Ett sagohäfte är illustrarat av - ja vem? Visst syns det vem som gjort ovanstående bild?

Sagan heter "Rosengull" av Anna-Lisa Lundkvist, 1951.

I kväll blir det myyyys!!!

XX ska mysa med älsklingen. Det blir tacos i soffan!

Äntligen fredag och lite myyys!!!

XX längtar till fredagskvällen med tända ljus och lite gottigt att äta!

XX lagar mumsig mat tills gullegubben kommer hem! Sen ska vi bara mysa i soffan!!!

XX längtar! Fredag! Äntligen mysa med pizza och sötnosen!

Det rasslade och rasslade i kameran, stor som 80-talets bergsprängare. En proffsfotograf, lokaltidningens bäste, bad mig om olika vinklar: bortvänd, framvänd, på huk, sittande, lutande och så "det där fina lilla leendet". Jag log och spanade i fjärran, tittade rakt in i den otäcka kameralinsen, alltjämt leende, glömde dra in magen och regnet öste ner.

Mitt andra bloggprojekt har blivit uppmärksammat av lokaltidningen. De sände ut en praktikant. Och så fotografen.

De två bloggarna vill jag inte på något sätt blanda ihop, så jag nämnde inte denna. Inte vill jag att folk i stan ska läsa om mina nojor och fredagsångestar.

Jag är lite medtagen. Det kostar på att stå i rampljuset. Och så den där känslan av att jag babblade för mycket.

När man är hemma och sjuk och fjärran från vimlets yra, då får man väl sitta och vila upp sig vid datorn några timmar i sträck och ägna sig åt fullständigt onyttiga saker? Jag är säker på att det påskyndar tillfriskningen.

Jag läser Fick-Journalen!



Julklappsinslagning i nummer 52 1949.



Är detta Hanna Fridéns mormor, 1951?



Jag har börjat läsa denna novell. Den handlar om en kvinna som: "har ett kvinnligt behov av att ge mig hän åt en man, att erövras, att bli hans egendom - och samtidigt är min natur rent maskulin. Jag vill försörja mig själv, ta hand om den jag håller av, arbeta för honom, inreda ett hem åt honom, ge honom allt, allt... Precis som en man känner det för den kvinna han älskar."

Undrar hur det går på slutet?



Kanske slår de sina påsar ihop och köper en dubbelottoman?

Två gånger har jag blivit lurad idag. Jag vet inte vilket lur som var värst. Kanske det lur-relaterade. Jag lämnade ut mitt mobilnummer (skyller på matthet på grund av förkylningen) till någon jag trodde var seriös men blev totalt lurad och nu får jag sms på sms. Hur korkad får man vara?

Det andra är en luring som utgav sig för att vara min vän, men visade sig vara en falsk sådan. Vilket jag borde begripit från början. Vilket jag nog begrep också, och därför gör det inte så mycket.

Jag fick en brevvän, kan man kalla det. Eller vad man nu får i dessa dagar. Jag har haft ganska lång msn-kontakt med en man. Det har varit helt klargjort från båda håll att det inte har handlat om någon romans i vardande. Vi har talat om högt och lågt och det har varit en kul kontakt. I och med det där tidiga klargörandet har det varit skönt befriat från antydningar om träffar och därmed fritt från besvikelser. Förtroenden och personliga berättelser har kunnat ges och tas emot. Till viss gräns - jag håller på min integritet i sånt sammanhang, vis av tidigare skada.

Men naturligtvis söker han efter en kvinna i sitt liv. Och när hon dyker upp går det inte att behålla kvinnliga vänner på min nivå. Det har jag vetat hela tiden, men ändå känns det snopet, känner mig lite lurad, när han bara tystnar utan att säga något. Visst går det att säga att du, det funkar inte att jag har kontakt med dig. Men det gör man inte. Nätkontakter är av en lägre sort, oavsett längd och innehåll. En sämre sorts människor, som man bara kan avfärda med ett klick.

Det är inte hela sanningen, det att det beror på krisen och att många semestrade hemma i Sverige. Nej, det beror till största delen på den massiva satsningen på plastflaskor. Var står de i butiken? Jo, på bra plats, finns i kylskåp, i storförpackning. Var finns glasflaskorna i back? Jo, i ett undanskymt hörn. Kan man köpa en dricka i glasflaska i kiosken? På krogen, där man går omkring med en ölflaska i näven, där är det glas. Men det är den vanliga traditionella glasflaskan som man nu ropar efter.

Tungt att hantera och omodernt. Redan för flera år sedan fick glasflaskan stryka på foten för den moderna i plast. Lätt att ta med tomma för att panta, till skillnad mot att spänna fast en tomback på pakethållaren. Det gör jag inför varje jul och pantar av den när det är urdrucket.

En gång om året köper jag en back julmust, men i år är det tveksamt om det blir någon alls. Jag har slutat med socker, ju.

Men om det blir någon enstaka flaska, så blir det absolut en av glas!

Det här är ett gnällinlägg. Ett förkylningsinlägg. Den som säger "Jag är förkyld" får automatiskt frågan "Svininfluensan?". Jag har säkert själv varit så vitsig mot någon eländig stackare med näsan rinnande.

Det är en helt vanlig förkylning. Exakt av samma slag  som jag brukar få. Först ont i halsen, feber ett par dagar, hosta från underjorden tillsammans med förlorad röst. Ibland nysningar och snuva också. Och trötthet.

Jag kände mig lagom pigg och smittofri i lördags för att våga mig ut bland golk. För säkerhets skull tog jag en ytterplats för att kunna vända mig bort och ifall jag skulle få en hostattack gå ut ostörande. Det var inga problem alls under de fyra timmar Bokens dag varade. Hostade knappt alls och kände mig pigg.

Dagen efter var jag helt utslagen och sov till klockan två. Halvsov och djupsov om vartannat. Så jag trodde att nu var det slut och jag skulle gå till jobbet idag. Inte heller. Steg upp och duschade, klädde på mig och klädde av mig igen och lade mig i sängen. Sov i fyra timmar.

Det är bara att dricka mycket och hålla sig i skinnet. Inte gå ut bland folk och skrämmas.

Sammanfattning av helgen:

Beslut i fredags att inte gå in på Facebook på fredagar i fortsättningen.
Sov länge både lördag och söndag.
Gjorde omelett+bacon-frukost båda dagarna.
Den ena frukosten borde kallas lunch.
Bokens dag.
Kändes skönt att en stund vara som i en annan värld, med idel folk som var intresserade av böcker.
Hosta.
Sömndvala.
Mera hosta.
Plötsligt blev det söndag kväll.

"Till min vän" och "med kärlek", skrev han i min bok som jag köpte på Bokens dag här i stan. Jag köpte hans "Skynda att älska", men mest såldes nog Kajsa Ingemarssons och Stefan Einhorns böcker. Det var i alla fall längst kö till dem för signering.

Så fina författare besöker min lilla stad för att prata om sitt författarskap och läsa utdrag ur sina senaste böcker. Helena von Zweigbergk, Magnus Utvik och Olle Larsson var också uppskattade. Några av dem blev nog överraskade när de såg en fullsatt teatersalong - ca 350 personer - framför sig, och inte ett hörn av ett bibliotek med 25 personer.

Strax börjar filmen "Broarna i Madison County" på tv. Det är täckta träbroar som fotografen är intresserad av, förutom hemmafrun.

I Baden finns också en täckt träbro:

Lite söndagsförmiddagsstämning såhär på torsdagskvällen.

Min son bor i Schweiz, granne med stadens kyrka. Från hans balkong kan man - med bättre kamera och framför allt bättre fotograf - se att han bor högt upp på ena sidan av en dalgång. Kyrkklockorna hörs lite då och då och det är så schweiziskt, med utsikt över terrassodlingar och betande kor i stan.

Ännu mer schweiziskt är det att se lite snöklädda alper, vilket vi gjorde på väg till staden Chur. Och hem också förstås, när solen håller på att gå ner.

Sortera foton är en lagom sysselsättning vid feber i kroppen och allmän dassighet. Det har framställts önskemål om reseberättelse, så jag börjar lite lätt med flygresan.



Det här lilla flygplanet åkte vi med, dottern och jag, till Schweiz. På ditvägen kunde jag trycka in min väska som handbagage på hyllan, men på hemvägen stötte den på patrull. Dock löste de det smidigt vid bordningen genom att sätta på en tag, jag bar den till en vagn, flygvärdinnan lyfte in den i bagageutrymmet. Där hade den sällskap av andras incheckade bagage. Vid landning var det bara att hämta den igen på vagnen, medan de incheckade fick vänta i vanlig ordning vid bagagebandet.



Det var ett litet och gulligt flygplan med bara 39 platser. Jag står och fotograferar längst bak i planet. På både dit- och hemresan var det bara halvfullt, så den ensamma flygvärdinnan hann med det hon skulle.

Vi lyfte från Landvetter i nyfallen snö och landade i Zürich där höstlöven sprakade av färger, det var tio grader varmt och man kunde sitta på uteserveringar och dricka kaffe.