Rutan

Det är bara att ta tag i saken, innan jag har glömt hur man loggar in. De flesta inloggningar sitter i fingrarna liksom; utan att tänka bara rasslar de på med rätt bokstavs- och sifferkombinationer till olika sidor jag måste komma in på.

Sedan sist har jag genomgått ett litet fysiskt ingrepp och så pratar vi inte mer om det. Man blir i alla fall lite trött. Uppiggad blev jag av att mina barn kom och hälsade på mig.

Nu förbereder jag mig på att sitta på ett golv i Skåne och lägga pussel, eller vad nu mitt ettochetthalvtåriga barnbarn har lust att syssla med i ett par dagar. Föräldrarna ska vara frånvarande och det kommer att bli en överraskning för pojken att upptäcka att det är farmodern som ska läsa godnattsaga.

Jag har förberett ett par överraskningar som ska hittas i min väska vid kris. Nu är den unge mannen dagisvan, så han kanske står ut med att bli blöjbytt av någon annan än föräldrarna. Det ska bli spännande.

Kvällarna ägnar jag åt att vara trött i en fåtölj, spela Wordfued, se på tv och småäta. I går kväll reste jag mig dock upp och letade igenom allt, säger allt, för att hitta ett viktigt papper. Det hjälpte inte för det är fortfarande borta sedan Annandagen, när jag senast höll det i min hand. Det ligger i en grön plastficka. Under letandet hittade jag ett kvitto som jag inte redovisat och på så sätt snart kommer att få in 1 950 kr på kontot. Jag hade helt glömt det utlägget, vilket inte betyder att jag blivit ekonomiskt oberoende, bara blivit slarvig.

I morgon ska jag påbörja en skärpning av både det ena och det andra i mitt liv. Kanske redan i eftermiddag.

Ibland kan det gå flera dagar mellan blogginläggen. Lusten har inte funnits eller annat har varit mer nödvändigt. Så är det hos många andra också, men inte ofta hos Annaa Mattsson. Har det varit uppehåll kan det ha varit en resa hon företagit och som vi fått livligt berättad om senare. Annars har hennes roliga och vassa inlägg kommit regelbundet.

Nu blir det inte fler, Annaa dog i tisdags.

Det är så väldigt sorgligt och jag kommer att sakna henne mycket. Vi har känt varandra sedan 2005, när jag började blogga. Kan man säga så, att man känner varandra, fast man aldrig har träffats? Det tycker jag absolut. Hennes inlägg fastnade jag för direkt, vi hade samma bloggportal och hon hörde till dem som ofta var med i listan för nya inlägg. Efter en tid vågade jag börja kommentera hos henne och fick alltid gensvar. Detta har bara ökat under åren.

Många gånger har jag känt att jag har skrivit direkt till henne. Tänkt att "undrar vad Annaa ska ge för kommentar" när jag anat att det varit ett ämne som intresserat henne. Väntat på hennes kommentar. Flera gånger har hon svarat på mina kommentarer i sin blogg med "jag visste att du skulle gå igång på detta!". Ofta har vi varit eniga i ibland lite kontroversiella frågor, andra gånger har hon frankt meddelat att hon hade helt andra synpunkter än jag, och det var så skönt att kunna ha den dialogen - det kändes alltid äkta. Jag kan säga att hon var min absolut bästa bloggvän.

I flera år har jag fått följa hennes liv och tankar och det har gett mig så mycket. "Men hur hanterar man detta, någon som man bara känner via nätet?" frågade en kompis som jag berättade detta för. Det kan jag inte svara på. Jag kan inte hantera alls att jag inte mer ska få läsa hennes träffsäkra inlägg. Var det något i samhällsdebatten eller som blivit ett stort ämne bland bloggare, så kunde Annaa hitta kärnan i det och sätta fingret på just det där som jag kände, men inte kunde uttrycka så väl som hon.

Jag kan inte hantera alls att det känns som om jag snart ska få beskrivet av henne att våren börjar synas på uteplatsen, nästa resa till Irland och analyser av omvärlden.

Hennes musikintresse var stort och jag fick en gång på Facebook tips om en låt som har kommit att betyda mycket för mig:

I stället för att bringa ordning i mitt kaos ska jag göra mig lustg över ett par klippdockor. Pappersdockor, som vi sa på den tiden jag lekte med dylika. För 19 kr kan man få ett eget kronprinsesspar att klä på. Här ser vi det kungliga paret i bara underkläderna:



Jag vet inte vad som är konstigast med dem - benen kanske. De märkligt svängda underbenen, Daniels fot med tår lika långa som hans fingrar.

Daniel har bara två plagg man kan klippa ut och klä honom med. En frack och en kostymklädsel av 1700-talsstuk.



Jag vet inte vilken av hans dräkter som är tänkta att matcha Victorias "färgsprakande orange klänning med silverbroderier":



Eller "den tuffa orange" klänningen:



Samtliga kläder har parit burit i verkligheten, står det i boken.

Jag kanske återkommer med Victoria i Sverigedräkten när jag har klippt ut och kanske rent av ritat lite nya plagg till prinsen.

Får man vara lite trött? Det är mycket med både det ena och det andra. Samtidigt dessutom. Lite fysiska krämpor som ska åtgärdas och hur kul är det? Inget allvarligt men det innefattar narkos. Det är inte kul, i varje fall inte efteråt. Så pratar vi inte mer om det.

Mitt jobb är på upphällningen och jag segar på med slutarbetet. Jag känner mig ensam och utsatt i det. Framtiden är oviss.

Jag har fått nytt golv lagt i köket. Allt som stod på golvet - möbler, en hylla med en massa kokböcker, burkar och prylar - finns i vardagsrummet. Kyl och frys fick jag tömma och ställa ut matvaror på balkongen samt ta med till jobbfrysen. Golvet blev någon centimeter högre, vilket innebar att kylskåpet inte fick plats under överskåpet. Så golvläggaren sågade av skåpet undertill. Över precis allting i köket har jag nu ett fint byggdamm. När man får nytt golv behöver man inte plocka undan grejerna ovanpå överskåpen resonerade jag. Så de närmaste lediga timmarna ska jag göra det där som sällan blir gjort - diska och damma gamla kopparsaker, höganäskrus, porslinskannor och jag vet inte vad. Det är inte alls i onödan men så dödens tråkigt.

Föreningsarbetet börjar bli lite väl mycket, eftersom jag nu sköter två styrelseposter på grund av en vakans.

Jag börjar bli gammal, är trött och slöare än vanligt. Ge mig en hushållerska, en sekreterare och en personlig tränare, tack!

Och det blev morgon och det blev förmiddag, men det märkte jag inget av. Jo, lite av förmiddagen - jag vände på kudden och lade kinden mot den svala sidan vid klockan 10 och somnade om.

Å andra sidan så deltog jag i natten fram till halv tre. Såg filmen "Ethernal sunshine of a spotless mind" på tv. Det var andra gången, men jag hade glömt det mesta av den, så det var bra att jag såg den igen. Jag brukar nämligen framhålla den som en av mina favoritfilmer. Efter den visades "Short cuts", en kultfilm som jag till egen skam inte har sett. Nu var det tillfälle och jag såg lite i början tills jag upptäckte att den skulle hålla på till över fem på morgonen. Det kunde väl gått, men jag hade redan länge känt hur det drog i ögonlocken och bestämde mig för att se om jag kan köpa den i stället.

Vad jag borde ha gjort var att se till att få nattsömn och stiga upp i vettig tid för att kunna vara alert i morgon bitti. Men det kom jag inte på förrän i den där kuddvändarstunden. I veckan ska jag ha golvläggare i köket. De ska inte bara tjoff lägga på en matta. Först ska det lagas i det befintliga, sen ska det läggas en skiva ovanpå och därefter kommer det rutiga. Det kommer att ta ett par dagar, sa de. Ovisst vilka dagar, som jag nämnt tidigare. Men det är idag jag måste röja i köket. Det låg jag och tänkte lite på efter att jag hade vaknat.

Jag gillar den känslan av osynlighet jag får när jag hör grannarna dona omkring mig. I sina egna lägenheter förstås. Med fönstret öppet mot parkeringen kunde jag höra en bilägare syssla med saker som hade med hans hantverkaryrke att göra, fem meter ifrån mig. Lasta i och ur. Organisera. Gå in och ut genom ytterdörren flera gånger. Grannen ovanpå hörde jag stöka i sitt sovrum, som ligger ovanpå mitt. Allt medan jag ligger kvar mellan svala lakan och läser och lyssnar på radio.

Nu ska jag bestämma hur jag ska göra med maten i kyl och frys. Ställa ut på balkongen när jag har ätit upp så mycket som möjligt. Ta med det frysta till jobbet i morgon, eller fråga om grannen har plats. Men vem har en tom låda i sin frys? Och så packa ner alla saker och flytta bort möbler. Upptäcka att det är väldigt skönt att inte ha så mycket grejer framme och tänka att nu ska det bli bättre med den saken. Upptäcka att alla saker nu står i vardagsrummet och få prylångest.

Jag har hamnat i sirap. Nej, inte spillt på golvet vid knäckkoket utan som en metafor för mitt tillstånd. Det gäller inte bara trögheten att ta mig ut och gå promenader utan också entusiasmen t ex för att lägga ner ren tvätt i lådor. Bättre att ha den ovanpå byrån. Och i en fåtölj och ovanpå sängöverkastet i gungstolen. Då blir det inte finbäddat heller. Onödigt egentligen, för allt ska snart tas bort igen när det blir natt. Ja, småtimmar rättare sagt.

Det är en himla tur att jag kan umgås med mig själv. Inte bryr jag mig om ifall det är mjukbyxor, stor t-shirt, osminkat och ulltofflor till middagen med svamprisotto, entrecôte och rödvin. Ja, jag lagar i alla fall mat - det ska mycket till innan jag slutar äta.

Äta måste jag - äta ur hela kylskåpet helst. Samt frysen. Tur att jag frostade av den nyss. Jag fick veta av golvläggaren att jo, jag måste tömma kyl och frys inför läggningen av mitt nya köksgolv. Inte bara tömma köket på allt som nu står på golvet, utan ha allt redo för hantverkarna någon dag i nästa vecka. Det är lite oklart vilken dag det blir och det är förstås mitt eget fel. De har inte en vanlig plastmatta på lager utan måste "beställa hem" och jag var inne och valde i onsdags. Men de kan också komma på måndag klockan åtta, som det först var bestämt. Eller sju, fast de skulle fika först.

Innehållet i kylskåpet som jag inte hinner äta upp får ställas på balkongen. Jag hade tänkt använda den kylväska som jag kom på slängdes i höstas och den som jag glömt hos sonen i julas. Det blir värre med det frysta. Finns det någon som har plats för några påsar kantareller, två burkar skivade jordgubbar, en påse ärtor, ett paket blåbär och en laxfilé? Jag får väl släpa med det på cykeln till jobbet.

På jobbet är det en hel sirapstunna att trampa kring i. Arbetslusten och motivationen är låg. Det finns saker jag måste utföra, men jag kan sitta och titta på uppgiften som förstenad och inte få något gjort. Men det räcker med att en granne kommer in och vill låna ett bord, så får jag fart igen. Tyvärr är det inte så ofta de behöver möbler.

En granne skulle behöva komma in i mitt hem också, så jag fick uppstädat på matsalsbordet. I stället ska jag nu packa ned allsköns pryttlar från köket så att det så småningom kommer att se ut så här:



Ja, golvet i alla fall. Spisen är det enda som är likt för övrigt.

Det är bäst att vara redo, för de kanske hittar 10 kvadratmeter matta i morgon bitti. Tur att inte köksskåpen ska bytas också. Eller inte, de är inte i det bästa skick. Men med tanke på tömning är jag tacksam, med tanke på den minimala lust jag har just nu för att plocka ner dammiga pryttlar från ovanpå överskåpen.

Jaha. Nu ska man väl vara så där underbar och göra en sammanställning över alla fina upplevelser man haft och underbara människor man träffat. Om det så bara är en cykeltur på våren och en tant i affären. Undrar om jag är med i någon annans blogg? Någon kanske tänker på den där tanten som stretade i motvind och snöslask i februari? Det var kanske en underbar vilja jag utstrålade där. Eller när jag stod i kassan på Hemköp och försökte betala med fel kort. Det som det inte fanns pengar på. Säkerligen var jag en rund och go och rar tant som inte alls utstrålade vansinne och irritation. Det är så lätt att lägga egenskaper på andra, människor som djur. En och annan har vågat säga till mig, efter en tids bekantskap, att de upptäckt att jag inte alls är sådan som de trodde vid de första intrycken. Det är som med kosläppet. Ok, där kom det lite kor igen. Folk tror att korna är glada och därför tar skutt, bara för att så skulle man själv göra om man fått komma ut i solen och gräset efter att ha stått inne en vinter. Men nu ska vi inte tala mer om djur, hur underbara de än må vara.



Eller varför inte, förresten? Den här snäckan satte sig på kedjeskyddet på min cykel. Vad tänkte hon? Skulle det bli kul att åka med till nya marker?



Här är ett par underbara djur i ett skyltfönster i höstas. Man använder mattrasor och säljer dyrt.



Som andra år åkte jag tåg en hel del. Här är grannsätet upptaget av en känd göteborgare (som inte är gift med Glenn Close, i så fall hade båda kunnat ha samma namn!). Vid fotograferingstillfället var han iväg och pudrade näsan.



I augusti satt jag på en kyrkogård och åt en räkmacka.



Jag satt också på Louisiana och åt fläskestek.



Jag drack Berliner Weisse i Berlin. Herregud så gott det var!



Jag fick en hel massa svamp av en kompis.



Det blev några strumpor stickade.



Jag köpte en röd häst (se, nu var det djur igen!).



En gång badade jag utomhus i minusgrader i en pool på ett tak.



Wordfeud upptog rätt mycket av min tid på kvällarna.



Jag pussade alldeles för lite på somliga kinder. Det får bli skärpning under 2012.



Och så köpte jag ett skåp. Och några tavlor.

Förlorade en mycket kär vän i april. Det var tungt. Sen en arbetskamrat i november. Det har präglat mycket av året.

Det har varit mycket med jobbet också, på olika sätt. Det kommer att prägla mycket av 2012.

Inget av allt detta hade jag en aning om 2010.

Det är nyårsafton och som seden bjuder ska man göra ett årsavslut med tillönskan om ett gott nytt år. Men det blir det inte, utan nu är det dags att tala om Kokvinnorna!

De har diskuterats i ett antal bloggar och blogginlägg, jag har gjort någon kommentar också. Nu är det dags att ta tag ordentligt i den där dokumentären. Den har visats på bio och den har nyss varit på tv. Jag säger då det. Bara titeln - Kokvinnorna. Vilken fånig titel. Det gick av förklarliga skäl inte låta den heta Hästmannen 2. Denne gubbe som numera är förbjuden att hålla djur. Nu väntar vi väl bara på kattkvinnan, hundbarnen, loppfarbröderna, krokodiljägaren och björnmannen. Visstja - de två senare finns redan. Det gick inte så bra att leva med djur och tillskriva dem mänskliga egenskaper.

Det var mycket landsbygdsromantik. Motljus genom spindelväv, koögon med ögonfransar. Att det var mångårig spindelväv bemängd av flugor och skit hängande i murket trä var inte så tjusigt. De fuktiga koögonen gjordes extra tårdrypande med stämningsmusik och inklippta bilder för att öka dramatiken. Mannen som kom med lastare, container och slaktmask filmades underifrån för att få till det avsedda perspektivet.

Jag var mest förbannad under hela filmen. För det första så var den onödigt lång, men det fanns väl inte mer att få ut av handmjölkning med spenar i närbild så det var tvunget med vandringar i skog och mark. I motljus. Sen var den så spekulativt gjord. Motsättningar och konflikter mellan systrarna skildrades på ett skapat sätt via klippningen. Det är mycket intressant att läsa reaktioner på just detta - där har filmskaparna lyckats i sitt förmodade uppsåt. Jag vet inget om verkligheten bakom detta, fast jag lätt skulle kunna ta reda på det mesta. Men jag såg och hörde och drog slutsatser utifrån mina erfarenheter.

Här var det två systrar och en ärvd gård. Det talades i förbigående om ett testamente, vilket säkerligen är det centrala i hur det är och har blivit så här. Två arvingar till en gård med djur, mark och skog. Några skriver om hur dominerande den äldre systern är. Kanske det, men vad det handlar om är arvet, arvet av pliktkänsla, skyldigheten att ta hand om föräldrars verk, hur djur ska skötas, att man ska ha djur på en gård, att allt ska vara som förr. Dessutom en syskonkänsla, behöver någon hjälp så ger man det. Blir man sur över någon förorätt så kan man säga det. Sin syster har man kvar i alla fall. Det är inte som med andra vänner att man kan skärma sig ifrån dem.

Det här sättet att göra film på kopplar helt bort filmskaparen. Inte en intervjuröst, inte ett ingripande när det blir för mycket. I stället skapande av dramatik med ett "aj, aj" från kostallet i mörker. Såklart att den som blir filmad är medveten om det. Att barnbarnen tycker det är pinsamt när mormor höjer rösten och blir filmad. Det tror jag inte har att göra med att barnbarnet skulle tycka att hon var för hård mot sin syster utan att det just hände när kameran var på.

Sen det här med inspektionen av djurhållningen. Så finurligt filmat, med inspektören bakifrån så bloggare fick tillfälle att kommentera hennes figur. Att systrarna fnissar till och kommenterar i samband med att en kos övergödning konstateras är lite skojigt, och där ser man äntligen ett samförstånd mellan systrarna. Ett samförstånd som döljs väl annars, det märks på bloggkommentarer som låter förfärade över att de gnabbas. Den enigheten som finns tycker jag kommer fram på slutet, när den yngre talar om att hon har köpt korna för att kringgå beslutet att systern inte längre får hålla djur. Kostallet får en upprustning för att klara de absolut lägsta lagkraven.

Några förfasar sig över mjölken och vågar knappt dricka svensk mjölk längre. Redan tidigt i filmen får vi veta att de inte längre levererar mjölk. I en snabb glimt får man se hanteringen, så som den alltid sker. En sluten kyld tank, en tankbil som tömmer på ett lagstadgat sätt. Dessutom kontrolleras alltid mjölken vid hämtning. (Som en parentes vill jag nämna min kusins mångmiljonanläggning med sviktande gummimatta i hela djurstallet, mjölkrobotar dit kossan kan gå själv när hon vill bli mjölkad. Kor hade det inte alltid bättre förr.)

Djurskyddsinspektörerna brukar vara väl medvetna om hur det står till i lagårdarna. Det är en viss process för att det ska bli djurhållningsförbud och föregås av anmärkningar, uppföljningar och flera inspektioner. Det är först när det har blivit som värst som allmänheten får veta om förhållandena via en tidningsartikel. Alltid är det någon som förfasar sig över att det ska vara så strängt, över individens inskränkta frihet att få ha en häst eller ett par kor så som man gjorde förr. Då handlar det ofta om stolthet, sjukdom, ovilja och oförmåga att be om hjälp.

Vad var det filmmakaren ville skildra? Mycket vällovligt att visa en värld i vår närhet, som snart inte finns längre. Filmen "Bondens tid på jorden" var väldigt fin och berörde mig mycket. Men detta blev lite för mycket.

Jag har läst åsikter om bondens begäran om hjälp från grannar och vänner. Det är inget konstigt i det. Man gör ofta så, lånar foder, redskap och tjänster av varandra. Om någon blir sjuk måste djuren tas om hand, och vem kan hjälpa bättre än närmaste grannen? Så klart att det kan bli tröttsamt och suckande, men man vill inte lägga sig i för mycket. Man står ut med en hel del. Det är när man inte "utnyttjar" andras välvilja som det går illa. När ingen mockar ut, fodrar osv. Det vet alla småbrukare. Sen kan man ha åsikter om att det är dags att sluta med djurhållningen. Ringa till kommunen/länsstyrelsen och påpeka.

Det snackas också om hårtvätt. Jag tycker att hon kunde haft en klut om håret. Det hade alltid min mamma. Inte en hårtest stack fram. Inte ville hon få en kosvans i permanenten och så höll den lukten borta, kluten alltså. Jag måste erkänna att jag inte tvättar håret varje dag. Om jag sov i halmen i ett kobås så skulle jag säkert göra det, klut eller inte. Eller kanske inte - om det var min sovplats om så bara för någon gång i veckan, så vore nog inte skötseln av frisyren mitt största bekymmer. När man kommer till sjukhus blir man tvättad. De låter inte ens håret vara, särskilt inte när det är i det stora behov som filmen visade. Sen att de inte har i balsam och tar in en hårfrisörska är ursäktat. Den här kvinnan måtte ha haft svårt att sköta sin hygien över huvud taget. Men hur den gick till får vi inte se. Och varför skulle det visas? En hårtvätt under året - ja kanske det. Det var inget frisörprogram detta. Vad får vi veta om eftervården? Ingenting. Det betyder inte att det inte fanns någon. Det enda det betyder är att filmaren valde att inte visa vad som hände omkring vårdandet. Det här var ju ingen dokumentär som skulle skildra efterkontroller hos distriktssköterskan.

Jag tror att jag har skrivit i något inlägg att jag längtar efter att dansa. I många år var det ett stort fritidsintresse, åka på dans, bugg och foxtrot, träffa någon kille. I ungdomen alltså. Fortfarande känner jag ett sug efter en foxtrot, en riktig förstås, med dubbelsteg. Inget vandrande i takt. Det händer att jag tar några danssteg hemma på vardagsrumsgolvet, utan partner. Det vore säkert jättekul att se en tant på snart 60 stuffa runt till Lasse Stefans. Förnedrande, skulle somliga säga. En stor fet smäll, skulle jag säga, till den som filmade det. Här tycker jag om att röra på mig till musik, jag behöver motion, du vet inget om vem jag är. Och så locka mig till att visa en svängom på köksgolvet fritt fram för andras tolkning. Andra som bara ser det som du vill att de ska se.

Det här inlägget ska jag avsluta med en dikt av Astrid Johansson, "Fähuset".

Handmjölkningen
tvånget varje dag
året runt
höll henne bunden
bunden som djuren.
Fast kedjan var längre
nådde till kanten av byn
sällan längre.
Hon måste ju hem vid mjölkdags.
HAN kunde ju inte mjölka.
Gödsla ut gjorde han ibland
men mjölka kunde han inte.
Fähuset
tillflykten
ett eget rum utanför familjekollektivet.
En varm bringa
att anförtro
att gråta ut hos.
Korna skvallrade inte.
En pall att sitta på
vila lite
utom synhåll för vakande undantagsögon.
Fähuset
platsen i livets närhet.
Hennes fingrar gömda i råmjölken
den nyfödda kalven som sög
och lärde sig dricka.
Smågrisarna
skära silkesmjuka
starka i nacken.
Hönsen
med kvällsdiskussioner
om placeringslistan kring tuppen.
Lugnet som lade sig med mättnaden.
Skulle hon orkat de långa kalla vintrarna
utan fähuset?

På Annandagen, medan jag ännu hade hyrbilen, hade jag planerat att göra en inventiring i galleriet. Vi har en liten samling konstverk som ska lottas ut till våren. Det är en lite läskig känsla att vara ensam i en jättestor herrgårdsbyggnad, gå omkring i den mörka källaren med en massa prång, och trappor som leder upp till stora salar.

Ska jag vara där ensam någon mer gång ska jag se till att jag är klar medan det är dagsljus.

Man märker att man är i norra Skåne när de övergivna husen dyker upp. Villor med eternitplattor och igenspikade fönster. Fasader där rappningen släpper under pizzeriaskyltar utanpå lokaler som inte har sett en pizza på 10 år. Träkåkar som inte sett fasadfärg på 20 år, men som får titta ut över fyra skrotbilar i trädgården. Fabriksbyggnader som kan göra en Urban Exploration-fotograf lycklig.

Däremellan finns det förstås helt vanliga bebodda byggnader, men jag slås alltid av det uppenbara förfallet här och där i småsamhällena.

Södra Skåne var målet för resan i den röda hyrbilen. Jul hos sonfamiljen tillsammans med dotterfamiljen. Ett barnbarn varde oss fött och det livar verkligen upp stämningen.



Pepparkaksgubbeplyschdress och runda kinder gjorde en farmor salig.



Granen var perfekt, maten i precis lagom mängd och urval, ögon tindrade, alla fick julklappar och spel spelades.

Se, det var en fin jul det!

Nu måste vi reda ut det är med dagarna. Och timmarna. Jag får inte ihop det.

Livet består av 29 000 dagar. Det blir 79,5 år. Är det genomsnittet? För både män och kvinnor?

Av de dagarna sover vi bort 10 000, = 27,4 år. Men det gör vi väl inte? Vi sover ju på nätterna. Ok, kanske att jag har sovit bort en och annan dag. Men då tar jag igen det med att vända på dygnet och vara vaken på natten. Men med den logiken skulle vi leva 19 000 dagar, vilket sänker medellivslängden till 52 år.

Vi arbetar 9 000 dagar = 10 000 dagar kvar.

Tittar på tv 2 000 dagar = 8 000 kvar.

Sitter framför datorn "allt mer" (ingen tidsangivelse där). Ska vi dra till med 40 dagar på ett år? 40*52=2 080

Ett antal dagar som går åt till "ingenting". Jag skulle vilja ha det där ingenting definierat. Dumgloende in i väggen? Inte mer än 20 dagar i alla fall = 1 040

Nu är vi nere på 4 880 dagar. Det är delat med 12 lika med 13,4 år.

I år har det kommit en ny reklamfilm från Fritidsresor, på samma tema och med samma Mads Mikkelsen. Men nu räknar han timmar:

8 timmar på jobbet

1,5 tim dit och hem (vet inte om det är sammanlagt, men räknar med det)

5 tim vid datorn, tv och telefon

Handla 20 minuter

Laga middag 12 minuter

Äta 15 minuter

Där har vi 10,5 timmar (Jag rundade av uppåt och fick in 13 minuters toalettbesök.Det har man också för sig varje dag.)

Kvar är 13,5 timmar. Minus 8 timmars sömn blir det 5,5 timmar för - vad då? 84 dagar per år, blir 4 350 årsdagar, dvs ca 12 år. Jag kommer nästan fram till de 13,4 resterande åren ovan.

Är det en lagom tid att använda för utflykter med något resebolag? Sömn, telefon och mat är ju redan bortdraget, så vi får 104 timmar i livet till att sitta på en strand vid Medelhavet och ösa sand.

Nej, kontrollräkna inte, för det har inte jag gjort. Jag gillar bara inte när man inte skiljer på dag och dygn och försöker ge en dåligt samvete för att man inte hoppar i ljummet vatten i stället för att dumglo in i dataskärmen betydligt mer än ett par timmar.

Jag avskyr sådan här påhittad statistik där man inte har med allt underlag. Helger, t ex, och att göra vardagen meningslös. Men det är ju semesterreklam, så jag förstår. Men retar mig.

Länge har jag haft samma morgonrutin: koka ett par ägg medan jag duschar (nej inte i duschen), cykla till jobbet, tvätta mig igen och byta kläder och så göra frukost. Ett av de hemkokta äggen, majonnäs, räkor, yoghurt med banan, ett par skivor ost och så det efterlängtade kaffet. För denna frukost är det värt cykelturen uppför alla backarna i regn och blåst.

Den senaste tiden har jag slöat till med att organisera kylskåpet på jobbet. Det är ganska tomt, sånär som på några vissna grönsaker som aldrig blev använda till någon lunch. Senaste dagarna har det inte kännts angeläget att ladda kylen med frukostmat, så jag har tagit vad som finns. Ätit frallor som fanns i frysen, gjort slut på yoghurten, med müsli av okänt datum.

Till lunch har jag haft köttfärssås från frysen och färdigpanerad fisk.

I dag blir det torftigt. Ingen idé att köpa något innan jul. Så i morse kokade jag ett par ägg och packade också ner en burk makrill i ryggsäcken. Frukosten bestod av ett ägg med majonnäs, tre digestivekex (som smakade härsket), den sista marmeladen och ost. Lunchen blir den där makrillburken och det andra ägget. Troligen lite ärtor från frysen också.

Skulle jag få för mig att jobba i morgon blir det väl samma sak, minus de där kexen som nu ligger i soporna.

Jag hade tänkt äta Janssons frestelse till lunch idag. Men i går fick jag en ny köksspis och den skulle brännas in före användandet, så det blev ingen matlagning i går kväll. Två timmar tog det för ugnen. Som hyresgäst i allmännyttan får man inte välja spis. Det är inte tal om glaskeramikhällar och dylik lyx. Men ugnen är väldigt ren och ugnslampan lyser så mysigt, till skillnad från den 20 år gamla spisen jag hade förut.

Som ensam på jobbet blir det inte många julbord. Förr åkte vi till något ställe med stort utbud på julbuffén och underhållning av artister som sjöng och spexade. Vid Lucia brukade jag ordna fika med lussekatter och pepparkakor, ibland med luciasången via YouTube på storskärm i konferensrummet. Den dagen brukade vi ha utdelning av företagsjulklapparna och vi smaskade i oss choklad från stora konsultskänkta kartonger.

Några dagar närmare julledigheten hade vi jullunch med Janssons frestelse, skinka, sill osv, som vi själva ordnade med i köket.

I år har jag inte ens tagit ner julgranen från vinden. Den får stå där klädd med ljus och stjärna i mörkret. Kanske att någon hittar den där om några år när en ny hyresgäst blir nyfiken på vad som finns bakom den där dörren mer än ventilationsaggregat.

En jullunch har jag i alla fall ätit. Den var på bästa lunchrestaurangen och i klass med ett kvällsjulbord. Mycket trevligt och gott, jag hade sällskap av en av jobbarkompisarna som är kvar på konsultbasis enstaka timmar. Tack och lov för honom, inte bara när det gäller lunchmat.

Väninnan W och jag var på krogen i går, typ after work. Det är intressant att studera de andra gästerna. Först kommer after workarna. Grabbgäng som äter aw-buffe och dricker starköl och blir högljudda. De går vid sju och så blir det lugnt ett tag med kvardröjande tjejgäng och några figurer som kommer att sitta i hörnen och fyllna till under hela kvällen. Sen kommer mellangästerna. Lite förvirrade ölsugna vid åttatiden. De involveras så småningom med kvällsgästerna som börjar droppa in vid nio. De har hunnit förfesta och är högljudda redan efter garderoben. Om de ens hänger in kläderna. De unga tjejerna kommer i sina coctailklänningar och fnittrar fram med sin cider.

Vi gick hem vid tio och fick bana oss väg genom ordningsvaktsgänget som hängde vid dörren.

Fortfarande är jag överraskad över priset på vår mat och dryck. Två varmrätter, två glas vin, en creme brulee, en drink, en irish coffee - sammanlagt 475 kr. Visst var det billigt?

Vad ungdomar kan vara fördomsfulla. I Musikhjälpen i P3 intervjuades Carl Bildt angående insamlingen till Radiohjälpen som pågår i programmet. Man får önska sig en låt, och CB ville höra en med Lady Gaga. Åh vad programledarna tyckte det var kul! De pratade om det efter intervjun att CB säker kände några ungdomar och ville att den skulle spelas för dem. Själv skulle han nog hellre vilja lyssna på Elvis Presley. Han verkar vara en som lyssnar på Elvis, tyckte programledarna.

Det där med ungdom är ju ett övergående stadium och förhoppningsvis kommer de ur den med lite mer erfarenheter och insikter.

Ungdomar förresten, en av dem är 36 år.

Det är jag som har sagt det där "det är ändå ingen som kommer att se det". Angående julpyssel, julpynt, julstädning och annat som börjar på jul-.

Bittert och patetiskt låter det. Går med håven. Vill ha en massa tyckasyndom. Nej, så är det inte. Nu ska vi reda ut det här med mig och julen.

Jag gillar julen, det är mysigt och trevligt, stämningsfullt, god mat och fint umgänge med familjen och andra. Samtidigt är jag lite traditionsbunden och vill ha det som det var när jag växte upp. Samtidigt som jag vill ha det som jag har haft det när mina barn var små. Samtidigt som jag vill ha det som jag har haft det de senaste åren.

Det skulle innebära att ta in granen dagen före julafton, gå till julottan, ha kalas varje dag, ha allting fint och pyntat och kylskåpet fullt med mat och vara ensam hemma och ligga på soffan och se på tv och läsa böcker på juldagen, ha minimalt med julpynt vilket betyder julkulor i en röd glasskål och självsydda duken under julkrubban och leva på skinka och julmust hela helgen.

Det finns inget som hindrar att jag gör precis som jag vill. Vad jag vill i år är precis det som vi har planerat i min familj och jag ser fram emot det väldigt mycket. Ett barnbarn är inkluderat, till stor glädje. Det kommer att gå av stapeln på annan ort än mitt hem, och det är där vi kommer till det där med "ingen som kommer...".

I år är julen kort, det vill säga det är många vardagar mellan jul och nyår, vilket betyder att folk jobbar. Om jag gör det vet jag inte än, det beror på flera faktorer på min arbetsplats. Inga extra lediga dagar för släkt att fara fram och tillbaka på och äta andras knäck. När Annandagen är slut är det slut.

Som det är med mitt jobb nu så är det ovisst hur min framtid kommer att te sig. Det är ett stort orosmoment hos mig, som påverkar även fritiden. Städning är inte min bästa gren i hemmet. Jag gör lite halvhjärtade försök att rensa i rörorna, men har ingen riktig gnista. Det kan jag göra sen, när jag blir arbetslös, den texten sitter som en broderad bonad på väggen.

Så ta tag och julstäda och pynta känns inte lockande när jag kommit hem på kvällen. Inte heller på helgerna, som liksom bara försvinner. Jag ska inte ha några julbjudningar, inga glöggpartyn, inga övernattare. Visst kan jag byta köksgardinen för grannarnas skull, och jag kan ta fram dittan och dattan med röda kulörer för att ta bort det igen efter trettonhelgen. Men jag har redan mysigt med levande ljus och öppen spis. Det behövs inga tomtar på köksfläkten i år och jag kommer inte att sakna dem.