Rutan

Jag måste prata lite om kören. Egentligen är jag en alt. Men i kören jag var med tidigare blev jag tenor ibland. Ibland var vi två stycken i stämman, ibland tre. Vi hade kul, sjöng bra tillsammans, stöttade varandra när vi skulle lära oss nya sånger. Sen bytte jag kör, på grund av att det började bli svårt med resorna både till övningar och uppsjungningar.

I den nya kören sa jag från början att jag även kan tänka mig att fuska lite i tenorstämman vid behov, och nu har det behovet uppstått. Tidigare fanns det två tenorer, men som den ene behövdes i basen så blev jag omplacerad. Lite tungt ibland att bara vara två i en stämma, men man får göra så gott man kan. Tyvärr är det inte alls som i den förra kören. Jag är inte jättebra på att läsa noter, men min stämmokamrat kan det inte alls. Han lär sig stämman utantill och sjunger på sen. Synd bara att han inte alltid lär sig den rätt. Det var lite avsikten med att flytta mig till tenoren, har körledaren talat om för mig. Hon vet att jag är säker i min stämma när jag har lärt mig den och tänkte att jag skulle vara det där stödet. Men det är inte lätt. Vad har jag gjort, tänkte jag i början när jag misslyckades med att överrösta och styra rätt. Han klämmer nämligen i ordentligt, min tenorkompis.

Ideligen blir jag lurad ut på felaktiva stämmovägar. Är jag det minsta osäker och han sjunger fel, så är det nästan omöjligt att styra det rätt och det händer att jag i stället hänger på det han sjunger. För att vara rättvis, så funkar det bra till 75 % - men det andra tycker jag är jobbigt.

Så dök det upp en tredje person i tenorstämman. Hurra, tänkte jag. Nu blir det annat! Synd bara att han sjunger med i sopranstämman...

På söndag ska kören vara med i ett lite större sammanhang och vi ska sjunga tio sånger. Jag kommer att bli helt ensam i tenoren för den andre är bortrest och den tredje - om han rätt kommer så är det ingen hjälp.

I morse sjöng vi på en gökottegudstjänst. Upptäckte i eftermiddags att det inte berodde på att jag steg upp klockan sex att jag kände mig hängig och svullen i halsen. Har haft lite feber och känner mig allmänt ruggig. När jag inte legat i sängen har jag suttit i fåtöljen under yllefilten. Det bådar inte gott inför söndagen.

Det var jag och 37 andra kvinnor som bodde tillsammans. En väldigt lång tid, kändes det som. Men vi hade det bra, fick mat regelbundet och blev ompysslade av våra vårdare. Vi bodde i en stor lokal allihop med bestämda platser där vi sov eller bara låg och vilade. När man är i samma lokal under så lång tid blir det att man umgås mer med vissa och somliga av oss tyckte att de hade mer att säga till om och för att få det lugnt och ordningsamt så inordnade vi oss i små grupper där vi levde harmoniskt.

Det var ganska dunkelt i lokalen, det kom in dagsljus genom fönster som satt högt upp mot taket. Annars var ljuset artificiellt via lysrör.

Maten var densamma varje dag. Den doftade och smakade på samma sätt och det trivdes vi med. Över huvud taget var det trevliga och bekanta dofter omkring oss vilket bidrog till lugnet och att det var lätt att hitta till sin egen grupp och plats.

En dag låg det en oro i luften redan på morgonen. Våra skötare hade en hets i kroppen och rutinerna var inte desamma. Plötsligt kom ett starkt ljus in i lokalen, hela flocken blev fösta bort från tryggheten mot det starka ljuset. Jag blev livrädd! Men det fanns inget val - bara att skynda på framåt. Mina bästa kompisar från min egen grupp försvann ifrån mig i vimlet och jag rusade vettskrämd, ut från tryggheten till det okända. Främmande lukter strömmade mot mig, ljuset var bedövande, jag hörde ljud från mina kamrater som jag inte hört förut och jag visste inte längre var jag befann mig och var tryggheten fanns.

Nervöst sprang vi alla omkring och försökte bilda nya grupper - jag såg min gamla gruppledare i en upprörd diskussion med en annan medlem och på andra håll uppstod riktigt hårda konflikter som de försökte lösa via sin kraftiga fysik. Helst hade jag velat rusa rakt fram och komma bort från allt detta skrämmande, men det fanns en inhägnad och utanför den stod massor av människor och skrattade och klappade i händer.

Från att ha haft ett slätt golv under fötterna blev jag nu tvungen att kliva på ojämnt underlag. Det var mjukt med tuvor och det kändes hela tiden som jag skulle falla omkull. Det var så märkligt att jag var tvungen att flera gånger hoppa högt och ibland försöka sparka undan detta konstiga. Och var tog världen slut? Var fanns väggarna i detta stora rum?

Nu har panikkänslorna försvunnit. Vi har sett till att göra nya grupper och utse ledare. Den nya maten är inte dum alls och lukterna vänjer man sig vid.

Asocial är en medicinsk/psykologisk term på ett djupgående problem med att umgås och socialisera med andra personer

En asocial person bryr sig inte om sitt förhållande till andra människor.

Ovanstende påståenden hittade jag vid googling på rubrikordet.

Avvikande från samhällets normer, enligt SAOL.

Aha, det är det jag är. Det är så jag är sedd av de som inte avviker från samhällets normer.

Vad är då samhällets normer? Vi ska kanske i stället göra en lista på när jag har varit asocial:

Jag tog tåget till Kalmar en gång. Gick på stan, åt mat, var på museum, övernattade på hotell, pratade med folk jag stötte på i olika sammanhang (fick en ny kontakt som jag har haft stor glädje av senare), satt vid slottet och tittade ut över Kalmarsund. Tänkte inte på att det var asocial jag var. Det kändes inte ett dugg avvikande från samhällets normer.

En annan gång reste jag ensam till Italien. Tog först tåget till Stockholm, övernattade där ensam i en lånad lägenhet, Flög sedan från Arlanda till Neapel. Där blev jag mött, så det asociala beteendet upphörde. Värre var det när jag for till Rom för att sen ta mig söderut med buss och övernattade i Sorrento ensam i ett hotellrum. Jösses vad asocial jag var då, fast jag var lyckligt ovetande om det. Hade ingen aning om att jag hade djupgående problem med att umgås med andramänniskor. I så fall hade jag inte haft så trevligt tillsammans med ett par andra resenärer som jag delade pizza och kakor med vid påvens sommarställe utanför Rom.

Jag kommer att tänka på alla asociala personer som reser runt i världen på egen hand med ryggsäck. Usch vad de avviker från samhällets normer. För det är det man gör och det som är en stor skräck, läste jag nyss.

En bloggare hade rest iväg några dagar i eget sällskap, dvs utan en väninna eller (fruktansvärda tanke!) - utan en karl! Kan man bete sig mer asocialt??

Förutom att bli hyllad som modig, tuff och äventyrlig skriver en kommentator att det skulle kunna betraktas som asocialt. 

Jag blev så oerhört provocerad av den kommentaren! Jaha, att resa någonstans på egen hand, då har man problem med att umgås med folk. Är det så vi blir betraktade? Udda individer som har svårt att vara med andra...

Ok, lås in mig då i hemmet. Inte ska väl jag se något annat i världen än min egen bostad. Komma där och vara asocial - en sådan vill man väl inte ha med bland de som reser i par - de som blir hysteriska om de måste sova ensamma hemma någon natt.

Nej jag har aldrig betraktat mig själv eller någon annan som kunnat leta reda på en gate på en flygplats och beställt mat till sig själv på en restaurang som asocial.

I Växjö vid sjön Trummen ligger Italienska palatset. Där huserar ett konstnärskollektiv som jag och 16 andra besökte i onsdags. Det var underbart väder, och det brast knoppar för fullt omkring en.



Det är kul att besöka konstnärers ateljéer, träffa dem och se hur de arbetar. Det här var dessutom i ett före detta vårdhemmed intressanta detaljer kvar.



Och i morgon ska jag iväg till ett annat konstnärskollektiv. Det är mycket nu. Passade på att besöka vårt museum idag när jag ändå var i farten.

Långhelg, klämdag och grejer. Vad gör jag då? Jo, går ner i depå hela fredagen. Håller mig så långt ifrån jobbmåsten som möjligt. Hämtar inte in posten, öppnar inte när det ringer på dörren. Har fullt upp med att andas. Kommer på att det går nog bättre med allting om jag ligger ner, under täcket.

Så ringer sonen och frågar om jag kan bjuda på lunch. Han har vägarna förbi. Då går ridån upp för en stund och allt känns bra. Men sen är det bäst att gå och lägga sig. Läsa går inte. Ingenting går.

Bättre på lördagen. Segar mig fram till eftermiddagen då jag äter lång lunch med en väninna. Solen skiner, alla är ute, folk handlar vårblommor. Jag går in igen och lägger mig. Lite bättre i alla fall, börjar få tillbaka lite ljus syn tills det brakar ner ordentligt igen på natten.

På söndagen diskar jag. Det är ett gott tecken. Biter ihop.

Sen blir det Valborgsmässoafton och jag är ganska normal igen. Lägger oerhört många omgångar patiens på datorn. Ett gammalt knep som fungerar som det ska. Funderar på att ta mig ett par mil bort så jag får sjunga vårsångerna i kör. Det faller på att jag då måste vänta en timme i en busskur och komma för sent till firandet på bron i stan. Lagar mat och lägger mer patiens. Sen är jag redo för folklivet och Sköna Maj.

Det blir så himla bra. Fick en plats vid broräcket, pratade med en trevlig farbror, träffade på tre trevliga körkamrater, köpte en grillad korv. Sjöng altstämman inombords till alla sångerna.

I dag är jag helt normal. Det går alltid över. Om rätt orsakerna finns kvar.

Ett blixtlås i en jacka, man hakar i den lilla hårda nederdelen i sitt läge i den motsvarande sidan av plagget, drar med en van och bestämd rörelse löparen uppåt tills det oväntat blir tvärstopp.

Erfarenheten säger att lite tyg har fallit fram och fastnat i häktorna. Lätt fixat många gånger, men ibland är det kört. I varje fall när det är som mest stressigt en morgon på väg till jobbet. Med lite krångel tar man sig irriterat ur jackan, slänger den på golvet för att ta tag i problemet senare. Väljer ett annat ytterplagg och går iväg.

Som det där blixtlåset känner jag mig idag.

Det som känns mest konstigt med att jobba ensam är att inte just det att jag är jobbar ensam utan att jag inte finns i relation till andra. Det är ingen som kallar på min uppmärksamhet, kommer och säger hej, talar om att de ska ut, pratar om lunch, ber mig om hjälp. Det finns ingen som jag har möten med och byter papper med.

Jag pratar i telefon - inte mycket, men något - men jag har inte ögonkontakt med någon som jag har arbetsgemenskap med.

I samma hus där mitt företag tidigare höll till är det nu andra hyresgäster. Jag delar kök med dem och tar en sväng ibland och byter några ord för att röra på mig.

Ibland blir jag som handlingsförlamad och får ingenting gjort, medan andra stunder ligger jag i som bara den.

Sen åker jag hem efter halva veckan och engagerar mig starkare i mitt andra jobb. Pratar med folk i telefon en hel del, men från mitt eget hem och skrivbord. Det händer att jag går från sängen direkt till slapparkläderna, datorn, telefonen och frukosten och inte skärper till mig förrän vid lunchtid.

I kväll var jag på bio. Det gör jag gärna utan sällskap, även om det är trevligt att göra det ihop med någon kompis också. Sen sitter jag hemma vid tv:n och skrattar för mig själv och spelar Wordfeud.

Det börjar kännas som om jag är i en jag-bubbla. Det är bara jag som tänker på mig - alla andra tänker på sig. Lite trött på det börjar jag bli.

Jaja - jag är väldigt engagerad i föreningsliv, har vänner och familj. Men det är det där med jobbet som är så ovant. Från att ha varit fixaren och den berömda spindeln till att fått nätet rivet och instängd i en håla.

Jag tror att jag måste hälsa på barnbarnet snart. Pussa på kinderna.

På varuhuset KaDeWe i Berlin kan man sitta i restaurangen högst upp i huset och se på utsikten över stan. Lämpligen plockar man till sig något från bufféerna - det är nämligen fritt val bland de uppdukade läckerheterna. Vid kassan vägs tallriken och man betalar ett ganska så högt kilopris för det man valt. Men precis som på Marcusplatsen i Venedig, så anser jag att man betalar för miljön och utsikten också. Fritt wi-fi har också sitt värde.

Man kan välja frukostalternativet och köra bacon och äggröra, lägga till frukt, vispgrädde och vaniljsås, fortsätta med en skaldjursplatå och runda av med tyska korvar. Om man känner för det.

Därefter är det läge att gå runt på delikatessavdelningarna och låta bli att köpa choklad och annat frestande. Det bör man nämligen göra när man är mätt för då blir frestelsen att bära med sig kilovis med godsaker ut betydligt mindre.



Ett alternativt matställe är den italienska restaurangen vid Oranienburger Strasse där jag på min pizza fick rejäla mängder parmaskinka, hela ytan täckt av ruccolasallad och parmesanost i ett omfång jag aldrig tidigare blivit serverad på den här pizzatypen.



I stadsdelen Kreuzberg finns ett matställe som heter Knofi. Säkert inte fler än 20 sittplatser, trångt och trevligt och god mat, om man gillar turkiska specialiteter. Jag är inte helt säker på vad jag beställde:



Eller jo, såpass tyskakunskaper har jag att jag förstod det mesta. Jag fick trevligt sällskap av en kvinna som helt naturligt konverserade mig på tyska. Vi bestämde oss för att en liten prosecco på maten var vad vi behövde och sen var jag redo för secondhandbutiker igen.

Jag var i Berlin i påsk. Åkte tåg dit och hem och bodde på sjunde våningen (inte seveneleven!). Hotellet ligger precis intill Hauptbahnhof, vilket var en klar fördel inte minst på lördagskvällen klockan halv elva när vi, två vuxna och två barn med en hel del packning, upptäckte att det inte gick något tåg hem den kvällen utan i stället nästa kväll.

Egentligen var detta en resa med tur, trots att det är lätt att se det som att en massa oturliga saker inträffade. Att vi fick ett rum på samma hotell var verkligen lyckosamt. Tanken att börja söka hotellrum vid den tiden på kvällen och så ta tunnelbanan någonstansjagvetejvart slapp bli verklighet, utan vi fick hotellets sista rum och kunde installera oss på nytt.

Att jag förhållandevis smidigt (om än dyrt) kunde skaffa ett tillfälligt pass var verkligen tursamt. Efter en rundtur i Skåne kändes det riktigt välplanerat att ha en halvtimme kvar till tågets avgång.

När mellanslafen i liggvagnen brakade ner i tre personers huvuden trodde jag inte att någon av dem skulle överleva. Men det enda resultatet - förutom chocken - blev ett inte så farligt stort jack i ett huvud. Mycket tur där.



Vi hade en väldigt stor tur med att hitta trevliga matställen. De ligger i och för sig tätt i Berlin, men efter att ha lämnat ett ställe som jag varit övertygad om skulle vara ett riktigt genuint mysigt och häftigt ställe men inte var det, hittade vi en restaurang som alla var nöjda med.

I stället för att gå på museer valde jag en förmiddag att strosa utmed Under den Linden. Himla tur att det var strålande sol just då och att gatumusikerna var av den bättre sorten.



Varje dag tackade jag min lyckliga stjärna för att jag varit förnuftig och tagit vinterjackan och inte tänkt flärdfullt och valt lätta vårjackan. Det var snålkallt om rätt solen sken.



Om vi inte fått en oplanerad dag till i staden, så hade det inte blivit ytterligare ett besök på Tacheles.



Och inte heller hade vi suttit hela eftermiddagen på Buchhandlung och slurpat ett antal Berliner Weisse.

Det har varit mycket tåg i påsk. Först hemifrån och till Alvesta, där jag efter halva sträckan kom på att jag glömt passet hemma. Jag visste redan innan vad som krävs för att resa till Tyskland och nu vet jag ännu bättre. Det hade gått att regelvidrigt vara utan passet, men som den ordentliga människa jag är så engagerade jag sonen, dottern och ett antal poliser i mitt problem.

Jag hoppade av i Lund i stället för Malmö, blev skjutsad av sonen (och fick pussa på och umgås i bilen med barnbarnet) till Sturup, fick ett tillfälligt pass ("fick" är väl inte helt rätt uttryck...), åkte flygbussen till Malmö och kom i tid till nattåget till Berlin.

I Berlin blev det mycket tunnelbaneåkande, både S-Bahn och U-Bahn.

På tåget hem fick vi tillskott i kupén av två unga män. Det var en student från Göteborg och en från Singapore, tillfälligt i Sverige. Trevliga unga män som slapp sova på golvet i korridoren när den vagn som de var bokade i var försvunnen. Bäst som vi satt där och delade på en kartong donuts med färgglad glasyr, lossnade mellanbritsen på ena sidan från sitt fäste i väggen och fälldes ut med ett brak och en smäll. Ljudet kom från kontakten med de tre huvuden som tog emot smällen, varvid blodvite uppstod.

Så här såg donutsen ut:



Alla överlevde, kanske tack vare blandningen med den ene pojkens medhavda kaka som hans tyska farmor hade bakat.

I Trelleborg - efter båtresan sovande i tåget längst ner i fartyget - fick vi åka buss till Malmö och kom fram lite tidigare än beräknat. Det gjorde att jag hann med tåget som jag annars bara haft åtta minuters marginal till. Det var ännu ett Veolia-tåg med känslan av en relik från 1960-talet.



Det är inte precis modern SJ-standard vi ska njuta av nu när SJ inte anser sig vara lönsamma längre på vissa sträckor. Nej, tillbaka till gammal lort i skarvar och på lister, otäta dörrar och fönster, gammal boasering på väggarna och Luta Er inte ut. Tunga dörrar att dra upp i utrymmet mellan vagnarna, så min redan onda tumme fastnade i ett handtag.

Men man kunde lösa biljett ombord på tåget vid samma disk som de sålde kaffe. Nästan 100 kr billigare än vad Öresundståget skulle kostat.

Hemma en dag senare än beräknat och som vanligt glad för den egna sängen.

Där som innanlåren möter cykelsadeln (se nedan) blir byxorna extra slitna. Eftersom jag cyklar dagligen och oftast har ett och samma par jeans kan slitaget få besvärliga följder. Som idag, till exempel, när jag upptäckte att tyget blivit så tunnslitet att det gått hål.

Det vore inget problem om jag bara kunde använda de två oanvända byxorna som jag råkade hitta i garderoben. Det finns en anledning till att de är som komna ur shoppingpåsen och det är de där kilona mellan midjan och, tja, mellan huvudet och fötterna är nog rättare uttryck. Ett par kilo minus och byxorna skulle gå att knäppa.

Jag trodde att jag skulle få en jeansfrist till i september. Fem månader med linnebyxor eller halvlånga i bomull. Men påsken verkar bli kall och jag planerar för vinterjacka och handskar. Fast det inte syns att byxorna är sönder?



(Mel.: "Där som sädesfälten böja sig för vinden")

Ena dagen sitter man avklädd i solen på balkongen med solglasögonen på och nästa dag you´re out, för att travestera "Project Runway". Out betydde i går att solbrillorna var överflödiga, men däremot var både vinterjackan, mössan och handskarna på. Jag hade fått för mig att jag skulle till Växjö konstrunda, och det går att genomföra utan bil.

Tåget tar en timma till stiftsstaden och jag har fortfarande inte varit inne i domkyrkan. Det blir en annan gång för nu var det samlingsutställning i konsthallen. Mycket fint och intressant att titta på, inte minst publiken. Särskilt konstintresserade herrar avviker från normen vad gäller klädseln. En färgglad halsduk, en rolig huvudbonad, en jacka eller tröja i ovanligt snitt - det är konstmannens stil. "Jag vet, för jag är ordförande", sa en liten farbror utan de där attributen, när han upplyst mig om något jag undrade över genom att se fåraktig ut och bläddra intensivt i programmet. Det är nog mest de som målar själva som utmärker sig med den där halsduken.



Jag gick omkring i staden så jag fick träningsvärk i fötterna. Det känns illavarslande inför en liten resa jag ska företa där det kommer att bli många inslag av promenader, om jag känner sällskapet rätt.

Dock kommer det säkert att bli bättre mathållning än i går. Jag hade tänkt att avsluta besöket med en himla god middag på något trevligt matställe. Men plötsligt var klockan alldeles för mycket för att jag hade gått lite omvägar och så tagit några rundor i butikerna, så en halvtimme innan tåget skulle gå blev det bara tid till något snabbt. En hamburgare på stationen.

Det har jag kompenserat idag med att steka en stek och äta i tunna skivor med gräddsås, grönsaker och gele. Till efterrätt favoritmelonen som har ett konstigt namn som jag aldrig kommer ihåg (långrandig i grönt och gult) och choklad

I sex år har jag haft egen toalett på jobbet. Ett tag var vi två kvinnliga anställda, men den mesta tiden har jag varit den enda damen bland en större eller mindre skara herrar. Nära entrén finns ett rum med tre dörrar in till utrymmen för privata sysslor.

Numera är det en ny hyresgäst i lokalerna, och jag har flyttat in i kontrollrummet, som är det enda som är kvar av vår verksamhet. Jag har lov att använda köket och toaletten så länge jag jobbar kvar. Det är jag glad för. Alternativet hade varit att gå ut till en annan byggnad för att tvätta händerna.

Den nya verksamheten i mina gamla kontor är också i en mansdominerad bransch. Man kunde tycka att 4-5 herrar kunde klara sig med tre toaletter (en könsneutral finns i omklädningsrummet), men ett par gånger om dagen måste jag fälla ner ringen på holken för att kunna använda densamma.

Jag funderar nu på om de inte har sett skylten på dörren eller bara inte orkar ta ett steg till till nästa dörr.



Det finns tydliga symboler på dörrarna; en för han, en för hen och en för hon. Månne de sitter för högt upp?

Man har en ledig dag och ligger och drar sig och kommer på att den där provtagningen skulle vara lämplig att göra idag. Kliver upp och gör sig i ordning och cyklar iväg, fastande. Vårdcentralen ligger på andra sidan stan - tur att det är en liten stad och soligt och fint.

Där får man sitta med sin nummerlapp och titta på folk en stund. Två före i kön till lab. Det tar en evighet, sen kommer en typisk labpersonal från fikarumshållet. Första i kön får komma in efter en stund. Sen tar det en evighet till innan det blir nästas tur och så till slut även min.

Nu ska det tas blodprover. Det har jag varit med om oräkneliga gånger. Verkligen väldigt många gånger. Mest minnesvärd är den gången när fyra personer blev inblandade och resonerade om var på min kropp de skulle försöka med nästa stick när de tidigare hade misslyckats. Eller när en praktikant fick hålla på så länge hon behövde - och det var länge. Jag har inga som helst problem med detta; det gör inte ont och jag kan lugnt titta på när de fyller rör efter rör.

Men idag - då skulle lab.assen (ja jag vet att det heter biomedicinsk analytiker) - den nyfikade - suga upp ett antal behållare med mitt blod och framhärdade att just där som jag vet är omöjligt, där skulle hon sticka. I mig som inte hade fått så mycket som en kaffedroppe. Så klart att det var omöjigt, det ser bara ut som om det kan gå. Inte där, försökte jag, och så förde hon in nålspetsen och det gjorde så fruktansvärt ont. Du kan inte fortsätta där, försökte jag, men hon gav sig inte för det hade ju börjat rinna ut lite. Men jag är i kärlet, sa hon, och jag skrek.

Till slut gav hon med sig och tittade på mig med en blick som sa att hon inte hade fått någon koffeinkick precis på fikarasten. Tog andra armen och det gick lätt som en (blod-) plätt.

Felstället är nu lysande lilablått och ömt i hela armvecket.

Och jag har druckit kaffe.

Det är så besvärligt med oss singlar. Hur man ska hantera oss. Parmiddagar är det inte tal om, för på parmiddagar måste det vara jämna par, det hörs ju. Och paren består av två personer av olika kön, förstås. Är det "tjejträffar", dvs träff på kvällen med enbart damer, så är det ändå något paraktigt över föreställningen eftersom många inte kan tala om sig själva som "jag" utan alltid säger "vi". "Vi var ute och gick i söndags." "Vi har köpt dittan och dattan." "Vi ska åka till Spanien." Det finns till och med de som har gemensamt facebook-konto. Man vet inte vem av dem man pratar med.

Är man ute och rör på sig utanför hemmet är man en enhet, inte bara socialt utan även ekonomiskt, oavsett hur många inkomster det finns i hushållet.

Magdalena Ribbing i DN försöker ge ledning till detta förvånansvärt vanliga problem. Ska man dela på en bilkostnad slår man ut den på antalet personer som rest och inget annat. För mig självklart, men jag har många gånger stött på motsatsen.

Ska samla ihop till en gemensam present blir det besvärligt. Paren står där och räknar par och delar beloppet på parantalet. Hoppsan, där var visst en singel i periferin - vad ska den stackaren betala? Det blir väl ett belopp per hushåll, eller? I en annan fråga handlar det om att just detta. Man har uppmanat gratulanter att bidra med 600 kr per familj. Så okänsligt! När jag bildade familj med mina två barn - var vi bara en halv familj eftersom det bara fanns en inkomst i hushållet? Insamlaren hade säkert räknat med att jag skulle ge lika stort bidrag.

En gång var vi åtta personer som hjälpte till med serveringen på en större fest. Sex stycken var gifta med varandra (två och två jaja), en var singel, och så jag. Festansvariga var väldigt vänliga och gav oss fina presenter som tack för hjälpen. De hade ordnat fyra gåvor som skulle delas ut till respektive par och blev lite förvirrade när de upptäckte att två av oss inte var sambor.

Snart ska jag väl sätta igång med min årliga irritation över att en som är en del av ett par får bo billigare på hotell än vad en ensam gör.