Rutan

Varför anväder en del bloggare så mycket fetstil i sina inlägg. Ibland får det mig att tro att det ligger en länk där, men nejdå, det är bara fläsktext.

Har det med sökord att göra? Betoning? De tror inte att vi kan läsa texten annars?

En annan fråga som dyker upp idag, är hur det gick för kvinnan i USA som hade vuxit fast på toalettringen. Konstiga saker som man läser och fastnar i minnet. Kan det ha att göra med att jag börjar få träsmak?

Hur länge har Hemköp öppet idag? Varför skriver de att de har öppet "alla dagar till kl 22" när det inte är sant?

Vem är den kända programledaren med kokainet? Måste jag ge mig till tåls tills hon talar ut i kvällspressen och ber om förlåtelse?

---

Det är svårt att säga "fläsktext" 10 gånger i rad snabbt. Liksom "typiskt västkustskt" och få med alla bokstäver.

Är det vettigt att ägna en sjukdag åt sånt här? Eller visar det bara hur sjuk jag är? I alla fall har jag gjort en jämförande undersökning av Blondinbellas blogg. Hon blir säkert jätteglad för att jag nämner henne. Företaget Blondinbella med bloggcoachen, menar jag förstås.

I dag skriver hon långa fullständiga meningar som vore de skrivna av en 43-åring med texterfarenhet. Det började för ca ett år sedan. Kanske är det så att det är skolans svenskundervisning som har gett detta genomslag? Jag har jämfört med texter från 2006 och där vimlar det av "haha", som på varje tonårsblogg (det finns även hos äldre än så), "mums" efter varje latte, paj, glass och pizza. Särskrivningar som "super gott", bindestreck där hon tror att vi inte kan läsa två likadana konsonanter i sträck och förstå (sov-vanor), smajlisar - massor av smajlisar.

Det är  fint att se denna positiva utveckling av texterna på bloggen, kanske det är på det sättet hon inspirerar tonåringar i mängd?

När man läser ett inlägg från arkivet, går till kommentarerna och sen backar för att komma tillbaka till där man var - då kommer man till startsidan med dagens inlägg. Aha, tänker jag. Där förbättrade jag statistiken för henne. Fiffigt.

Jag blir tvungen att avstå från att sjunga in våren i dag. Det smärtar mig. Det är taktfasta rytmer, roliga stämmor, vårglädje. "Snart är sommarn här, i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande ligga ängarne i dagens lågor." Vilken text! Kanske att jag piggar på mig framåt kvällen?

Valborgsmässoafton har hela mitt liv präglats av vårsångerna. Min mamma sjöng i kören i 40 år och som barn var man med och lyssnade och som tonåring hängde man på cykel i utkanten av hembygdsparken.

Men efter konfirmationen fick man åka på dans och utedanserna startade alltid på valborgsmässoafton. Då stod man och huttrade i vårkappa, nylonstrumpor och sommarskor och blev inte uppbjuden alls så mycket som man hade behövt för att hålla värmen. Senare, när man blev klokare och mer självständig, gick det bra att åka i varma jackan, långbyxor med strumpbyxor under och fick dansa mer dessutom. "Fick dansa" och "bli uppbjuden" - ja så var det. Det var inte tal om att ställa sig ett gäng och skaka loss, eller att ansluta sig till några andra bara sådär. Det var bugg och foxtrot, killarna bjöd upp, damernas tre vid kl 24, därefter tackdanserna och så Sistan. Hade man tur kunde man bli uppvärmd på hemvägen i en Amazon. Var man jättesugen precis i början och dansgolvet var glesbefolkat kunde man gå upp och dansa tjejer två och två. Företrädesvis bugg. Nu befinner vi oss i Småland i början av 1970-talet.

Dagen efter, när jag sedemera hade flyttat till stan, kunde jag bli väckt av ett umpabumpande och tutande utanför frönstret, men de försvann tack och lov upp mot Folkets Park så att jag, och eventuell Amazonägare, kunde somna om.

Att se 1:a maj som en helgdag blev jag inte uppfostrad med. Pappa tyckte att den dagen var den bästa för att sätta potatisen. Köra traktor, arbeta. Han hade ingen förståelse för hur grannen, även han bonde, kunde ta ledigt och gå i kostym en vanlig vardag. Det var pappas form av demonstration.

Min tradition, dvs det som jag har gjort under all tid jag minns, är att sätta på tv:n kl 18 på 1:a maj och lyssna på Lunds studentsångare, se magnolian och sjunga med i sångerna.

Detta betyder inte att jag är anti förstamajdemonstrationer på något sätt. Det handlar om uppväxt.

Jag kände mig lite småfebrig i går, tog en Alvedon, satte på fläkten och trodde att det berodde på den allmäna oredan kring Viktiga Besöket. Men det tilltog framåt eftermiddagen, hade ont i sidan av ryggen - sådär som man brukar få ont i musklerna vid en influensa. Så när jag var klar cyklade jag hem och kastade mig på sängen direkt. Vaknade bara för att meddela att det inte blev någon sångövning för min del. Sov sedan sådär obehagligt i feberyra: konstiga drömmar, svettningar, ont i ryggen, kasta sig från kudde till kudde, dricka vatten. Så höll det på till kl 2 i natt när jag äntligen tog mig upp för att släcka lyset.

Vaknade av mobilväckningen kl 9 för att ringa till jobbet. Så klart hade jag haft tanken i bakhuvudet att jag skulle till jobbet idag, jag duktiga och plikttrogna människa. Om inte annat för glädjen att äta upp wienerbröden som blev kvar från i går och sluta två timmar tidigare. Men nej, det är nåt skumt kvar i kroppen. Inte bara i - utanpå också. Måste duscha och byta lakan och nattlinne.

Sen var det dags för frukost, vilket innebar hönökaka av oviss ålder hittad i frysen och kaffe utan mjölk. Men till min glädje hade jag vispgrädde i kylen, visserligen med ett utgångsdatum som ingen under 47 år hade accepterat - men vi gamlingar är härdade - och det blev hur bra som helst.

I dag har det varit fart och fläkt på jobbet. Fläkten tillkom för en timme sedan, tack och lov för den. Jag måste skaffa solskydd av något slag; gardiner eller solskyddsfilm. Jag började dagen med att ordna förmiddagsfika för alla och framför allt Viktiga Besöket. Snygge bagaren levererade, inte nog med att han har gott matbröd och kaffebröd - han är vacker och trevlig också. Sen var det inte lönt att greja med så mycket annat, för kl 12 skulle lunchbuffén stå framdukad. De fick köttfärslimpa med sås och potatis (bra karlmat) och kaffe och chokladbiskvi till efterrätt. Också bra karlmat. Nästa besök kom kl 14 och de sitter nu och mumsar på wienerbröd och biskvier. Godisskålarna är fulla med Polly och gelehallon.

Efter allt fixande bröt svetten ut, solen lyser in varmt och jag har varit under skrivbordet och stängt av elementet. Sånt är krävande.

Jag hinner hem och vila lite innan det är dags att öva vårsångerna.

Det finns ett otal barnbloggar. Förnumstiga råd om vad småbarn ska ha på sig (dagens klädval), äta, skötas osv. Kan inte morsorna vara med sina ungar i stället för att lägga all denna tid vid datorn? Sen kommer föräldrarna med tonåringar, som både är gulliga och besvärliga.

Nu börjar det dyka upp tonårsbloggar också som är företagssponsrade och ska dra in massor av pengar, framför allt till den allvetande tonårsmorsan. Men dem rynkas det inte så harmset på näsan åt som åt tonåringarna med sina "dagens klädval-bloggar". Nu ska tonårsstackarnas liv stötas och blötas på nätet. Deras lustiga prat ska citeras, man ska se roat på när de gör sina taffliga steg in i vuxenvärlden. Experter ska nagelfara vartenda oätet lagat mål mat, varenda klädtrasa under sängen, alla slag i dörrarna.

När ungen gett en en svart blick och talat om hur hopplös man är, ska man in på en tonårsrådgivningssajt och fråga om det är normalt.

Jag tror jag ska starta en sajt för tonåringar hur de ska behandla sina överbeskäftiga morsor.

Det gicks genom vacker skog. Det gicks en faslig massa. Ormbunkar. Efter ett tag kunde jag vägen lika bra som lady Chatterly. Sen var det älskog i timmerkojan. På hårda brädgolvet med bara en filt under sig. Gång på gång. Dag efter dag. Kunde de inte släpat dit en madrass? En gång var de hemma hos honom, skogvaktaren, mitt i natten. Varje gång somnade de efteråt, antingen båda eller en av dem. Så plockades det blommor. Spring i regn med kläder på. Spring i regn utan kläder. Älskog på bara backen nakna i regnet bland skitiga löv. Tre timmar höll filmen på. Låt bli att se den - "Lady Chatterlys älskare".

Lite konstigt var det att den var på franska, men man vande sig efter ett tag. Jag läste boken för sådär 30 år sedan och hade fått för mig att filmen skulle vara bra. Det var den inte.

Alla tjejer som blir fotograferade vet att de ska böja ner huvudet lite och så titta uppåt med halvöppen mun. Jag vet inte vad de tror att det blir för effekt, men enligt min åsikt ser alla lika småkorkade ut när de gör så. "Vänta, fota inte än - jag måste böja ner huvudet och titta stort uppåt först!" Visar de dagens klädval på sina bloggar står de dessutom med benen i kors.

Killar brukar inte göra så, utom Brolle. Jag har inte sett en bild av honom utan den posen.

Det är så bra så jag ryser. Några ynka minuter tar det, så är nästa göteborgsresa bokad, betald och sms:ad till min mobil. Inget köande, ingen väntan på att det ska rassla i biljettskrivare, ingen telefonkö. Bara jag och mitt tangentbord. Jag älskar den här tekniken, jag som lider av besluts- och telefonångest.

Nu ska bara en stockholmskompis friskna till så jag kan kolla om hon vill ha delad vårdnad om mig frami juni. Efter dagens runda på stan blev jag oerhört sugen på uteserveringar, öl, vin och folkvimmel.

Vill någon vara jag i kväll? Jag är bjuden på releaseparty och det är jag inte så ofta. Jag var med på ett skivsläpp i vintras, men det var på ett café i skogen utan öl. Det är säkert öl och tuffa ungdomar på detta. Jag var sugen på att gå dit, är man bjuden så är man, men det blev inte så. Jag bor lite långt ifrån. Boken har jag beställt - det blir en ekonomisk förlust eftersom jag hade fått den gratis eftersom jag är en av de 120 dagarna, liksom. Tänk nu om jag är med i en serieruta, det vore kul! Men jag är övertygad om att boken är värd sitt pris! Han är suveränt duktig, Simon Gärdenfors. Har en bra show på ZTV också.

Det gick inte att länka till Hanna Fridéns inlägg, men skrolla ner lite, så hittar ni det.

Man kan beställa boken på Ordfronts förlag - här. Passa på att skaffa några exemplar av Galago också.

Jag har jobbat på mitt nuvarande jobb i drygt två år. Det har hänt en massa där, men hur är det med mig själv? Jag kan inte komma på nånting. Inget har hänt. Jag sitter vid samma skrivbord och skriver på samma blogg. Sover i samma säng, har samma möbler på balkongen, samma cykel, i stort sett samma kläder - i alla fall samma stil, frisyren är likadan trots att hårfrisörskan undrar varje gång om "vi ska göra nåt nytt".

Jag har bytt glasögon, när jag tänker efter. Köpt ett par tavlor och en packe böcker. Varit i Paris. Men längtar till samma gamla hav, saknar en bil, kanske accepterar ensamheten lite bättre.

"Vi koncentrerar oss på att flytta de bloggar som är skapade tidigt (perioden september 2004 - 2005) och de som har många inlägg och bilder eftersom de är besvärligast att flytta."

2 juli 2005 skrev jag mitt första inlägg. Snart är det säkert min tur att flytta. De är säkert på april 2005 nu.

När slutar byxor att vara byxor och är bara ben?

Varför blir jag inte förvånad över att de gjort succé i Brasilien?

Hur byter man trosor - om de är fastsydda?

Nu håller de på att ta sig upp:



Jag hoppas att jobbarkompisen med nya huset inte gillar rabarber, utan låter mig lägga rabarber på dem som stretar sig upp ur jorden nu.

Vi åkte till Hamburger Hill och åt lunch. Hamburgare, minimorötter och cheddarostdipp på Max. Sen gick vi till McDonalds och åt glass och satt ute även där. När vi ändå var på hållet åkte vi hem till en jobbarkompis som renoverar sitt hus. Där samlades alla utom jag kring pannan, som behövde experthjälp. Jag satte mig i trädgården i solen på en sten, i en halvtimme njöt jag i vårsolen. Sen drack vi kaffe och åkte tillbaka till jobbet. I eftermiddag har jag ringt några samtal, skrivit lite, varit ute och tittat på när folk klättrade i skorstenen. Nu stretar det lite i skinnet eftersom fräknarna håller på att bryta ut.

Så har det varit på jobbet idag.

Det är nu några dagar som är de bästa. De som jag vil hugga tag i och hålla i. Innan alla plötsligt går solbrända på stan i shorts och linne. I nyköpta remsandaler utan skoskav och redan badat tre gånger och grillat femton. Medan jag fortfarande går i varma jeansen och vinterskorna och inte har sopat på balkongen.

Än så länge kan man sitta på balkongen med fårskinnet på stolen som har stått där hela vintern och fortfarande är oskurad. Ännu tittar man lite snett och undrande på fjortisar som redan tagit av sig barbenta och joggare i bara linnet. De kommer att dra på sig vårförkylningar allihop, och hon som kom gående i morse i högklackade vita pumps utan strumpor i, på väg till gymnasieskolan - hon kommer att ropa "Compeed" innan dagen är slut.

I nästa vecka är det mig de tittar snett på när de stickade vantarna hoppar upp ur väskan när jag ska betala mjukglassen, stryker svetten ur pannan och undrar var jag stoppade undan de vadlånga bomullsbyxorna i höstas.

Det är nu mockajackan är det rätta ytterplagget.

Rätt att sjukskriva sig. Vad betyder det? Jo, det betyder att man har rätt att vara hemma utan att arbeta när man är sjuk mot löneavdrag från ens arbetsgivare. Då har man "sjukskrivit sig själv" som man säger. Arbetsgivaren betalar fortfarande lön till en, sjuklön, fast med en viss procentuell minskning. Efter 14 dagar "går man över" till Försäkringskassan, dvs Försäkringskassan betalar ut sjuklönen som nu i stället heter sjukpenning. Karensdagen får man helt avdrag för, varför det känns dyrt att bli sjuk en enstaka dag och många väljer att ta en semester- eller kompdag i stället, om arbetsgivaren tillåter. Efter sju dagars "egen" sjukskrivning måste man visa upp läkarintyg för att få vara frånvarande med sjuklön från den åttonde dagen. Kan man inte visa upp läkarintyg blir det ogiltig frånvaro eller tjänstledighet utan lön. Det blir en sak mellan den anställde och arbetsgivaren att diskutera. Arbetsgivaren har redan idag rätt att begära läkarintyg från den första sjukdagen, om han anser att det behövs, men det är sällsynt. Det är i mycket speciella fall som det händer. Har man ingen arbetsgivare kan man få sjukpenning från Fk från dag 2.

Men det var inte det jag skulle tala om, utan om vård av barn - "vab". Fast inte det heller, egentligen, utan vård av förälder - "vaf". Moderaten Magdalena Andersson tycker att det behövs ett vaf-bidrag. Man ska få ersättning från Försäkringskassan när man bistår en sjuk förälder i hemmet eller vid läkarbesök t ex. Ann-Charlotte Marteus skriver om det i Expressen och får in poäng efter poäng:

" Om vaf infördes skulle kvinnor bli ännu mer av andra klassens arbetskraft än nu. Som unga har de barnledighet och vabbande emot sig. Först i 45-årsåldern, när småbarnsåren är förbi, blir de lika attraktiva som män på arbetsmarknaden. Men vad händer om vaf införs? Då kommer frågan "Hur gamla kan hennes barn vara?" avlösas av frågan "Hur gamla kan hennes föräldrar vara?" Det blir liksom tokigt om kvinnor ska behöva ha papper på att de är steriliserade OCH föräldralösa för att inte utsättas för evig diskriminering på arbetsmarknaden - en diskriminering som inte beror på fördomar mot kvinnors intelligens, nota bene, utan på att politiker har pippi på att betala kvinnor för att inte jobba."

Det är många kvinnor som sitter i kläm mellan barnbarnen och föräldrarna. Man vill hjälpa till med barnpassningen och stötta sina barn, samtidigt som man vill hjälpa sina gamla föräldrar med läkarbesök och annat. Vill och vill - många känner sig tvungna av olika skäl, dåligt samvete och plikt t ex. Kanske skulle det vara enklare att säga att man tar en vaf-dag - nu när man kan vara ledig för vård av barnbarn - och veta att man får ersättning från Försäkringskassan.

Det är mycket det det handlar om - privatekonomin. Precis som karensdagen ger ett avdrag på lönen med mer än en daglön så gör vab-dagen det.

Men, som A-C Marteus skriver, varför kan man inte ta ut en semesterdag? (Det gör man ju gladeligen när man ska till Ullared och det kostar sannerligen mer där än vad man får för en vab-dag från Fk!) Men då kan man ju inte klaga över att man inte får full ersättning från Fk. Det känns ibland som om att ingenting i livet får kosta något, allt ska jag få tillbaka som bidrag, och helst med råge.

Min fundering är det där kvinnoperspektivet. Det känns inte som om det blir männen som kommer att vaffa. Det blir kvinnorna, som alltid har så mycket "lättare" att ta ledigt. Som med sina låga löner inte förlorar så mycket som en man gör. Som är mer van. Man kanske kan ta hem både barnbarnet och svärmodern samma dag i magsjuka - blir det dubbelt bidrag då?

Oturligt nog stukade hunden tassen den dagen, så då tar man ut en voff-dag. Fast jag har ingen hund; däremot en cykel med punktering. Jag stannar hemma och lagar den och tar en vah-dag (vård av hoj).

På fredag lutar det åt en vams-dag. Vård av mig själv.

Det ska tusan vara snäll och duktig. Sitta på fritiden och klistra kuvert, bara för att det blir både snabbt och rätt när jag gör det själv. Men det kräver sin styrelseledamot:

Ut på stan och köpa kuvert i låda och transportera på pakethållaren.
Skriva text och kopiera i 150 exemplar.
Klistra två olika etiketter på varje kuvert.
Vika papperet och stoppa i kuvertet.
Ta med allt på cykeln en blåsig tisdagsmorgon och lämna på ett portosponsrande företag.

I söndags kväll fick jag en text som en annan skrivit. Inte oväntat behövdes en del rättelser och redigering, men det är sånt jag gillar att göra. För att få ut det i veckan och med B-post var jag tvungen att skriva och trycka på lunchen och en stund efter min arbetstid i går, och sen göra resten hemma på kvällen. Helt ok, jag har själv åtagit mig att göra sånt jobb, ideellt föreningsarbete liksom. När jag skrivit klart fick jag ok att det kunde skickas ut och jag mailade iväg resultatet till de andra i styrelsen för information.

Bäst som jag satt där i går kväll och vek och klistrade ringde en inblandad och hade hittat ett stavfel på ett ortnamn och en uppgift som inte skulle vara med alls utan ersättas av en annan. Fel i manuset, sa jag, för sent att ändra.

I kväll fick jag mail från själva manusförfattaren med undran om jag kunde ändra på ett par saker och lägga till en annan?

Så nästa gång något ska skickas ut som inte jag författat eller som inte är beslutat av styrelsen så får någon annan ordna det. Någon av pensionärerna, hon som har lediga måndagar. Jag är ju bara dum som sitter och är duktig på min ynka fritid.

Det är nu det ska ske. Jag är från och med nu en träningsnarkoman - det ska utlösas hinkvis med endorfiner i min alltför omfångsrika kropp när jag powerwalkar uppför backarna. Jag kommer att sväva bort i ett rus blandat med svett. I går kastade jag en påse chips där jag bara hade ätit hälften. Visserligen var den fådd, så det var inget ekonomiskt slöseri. I kväll går det bra att beskåda mig kämpande i spåret runt badplatsen. Trekvart tar det för mig, minst. Det ska bli roligt att se joggarna tre gånger (de brukar varva mig).

Jag kom på att jag har ätit tillräckligt med bullar på ett tag. Det blir en specialgod giffel i morgon, ja det blir det. Men inte tre, som det hade blivit annars. Har jag tur kommer det fler gäster än beräknat som äter upp allihop. Jag har ätit vad gifflar jag behöver också. Knapra morötter - det är grejen!

Tänk vad förvånade alla som inte sett mig på ett tag ska bli frami juni. Kläderna kommer att hänga som säckar på mig - korvskinnstiden är förbi. Blommorna på sommarklänningen kommer inte att spännas ut till solrosor utan förblir små skära rosenknoppar.

Jag håller med Anders Björkman om hans åsikter om Körslaget och Psalmtoppen i dagens tv-krönika i Expressen. Utom i detta:

"Och tramsan Elin Ek får gå tillbaka till barn-tv eller börja jobba på posten."

Posten? Är det en arbetsplats passande för "tramsor"? Om man inte klarar något annat, så är Posten ett alternativ? Försök få ett jobb på Posten; de har skurit ner på personalen så länge nu att de som finns kvar jobbar stenhårt på nästan omöjliga schemor. Om man är brevbärare - men han kanske menade de som jobbar på Kassaservice, och som snart blir arbetslösa? Eller som min kompis, som jobbar med försäljning riktad mot företag? Ska Elin Ek sälja in Postens utrikestjänster till exportföretagen?

Det där är lika dumt att säga som - och det är det vanligaste - "sätta sig i kassan på Konsum". Det är konkurrens även om de jobben, och ett urvalsförfarande där man inte precis tar in någon "från gatan".

Fast det är en kul tanke - utsparkade programledare från tv som kommer på cykel runt hörnet med min post. Loket i kassan på Hemköp. Kattis Ahlström plockar in havregryn på ICA.

Den är aldrig rutig, prickig eller randig. Den är alltid blommig. Sommarklänningen som kvinnan har på sig i mannens dröm och fantasi. Småblommig, tunn, lätt. Fladdrande runt knäna. Vid kjol, avskuren midja. De har tur i sommar, karlarna - det är modernt med blommiga klänningar i år. Småblommiga vill de ha.

Kom på att jag har en blommig blus som jag kan fladdra med i sommar.

Snart ska jag rama in det som är oramat. Snart ska jag hänga det som inte är hängt.

   

Dessa vore fina på min vägg. Konstnären heter Sten Dunér.

Jag gillade ZTV när jag hade den kanalen, jag gillade tidningen Z när den var ny. Jag tittade på Saturday Night Live när det gick otextat på natten 1985 (jag fattade inte riktigt alla skämt), jag lyssnade på Spanarna i radio från starten och mer än 15 år framåt utan att missa mer än ett fåtal inslag. Jag köpte tidningen Etikett. Nu är visst ZTV lite på gång igen, jag har tyvärr inte kanalen men har bloggledes förstått att Hanna Fridén har en show (jag har sett en) och nu har Simon Gärdenfors satt igång med sin Skräpkultur-show. Ett program i min smak! I programmet, som jag förhoppningsvis länkade till via hans blogg, har han med en som skrivit en bok om godisomslag - en genialisk idé. En annan gäst är samlare av bilder i en viss tuggummiförpackning, som inte finns längre. Sånt bara älskar jag. Simon visar dessutom sin samling av godisförpackningar och jag kommer att se annorlunda på äckelgodiset hädanefter. Man kan ju köpa det för omslagets skull!

Simon har förresten releaseparty om en vecka för sin nya bok "Simons 120 dagar". Jag kommer tyvärr inte att närvara, trots inbjudan, men jag har beställt boken som jag hoppas kommer snabbt!

Det var mycket snö i Piteå också.



Charmiga träkåkar och solsken.

Sverige är ett avlångt land. Det märktes eftersom jag åkte på längden och inte bredden. Hade jag åkt på tvären hade jag hamnat i Glasgow. Eller Leningrad. Det hade varit spännande. Jag har inte varit i någon av städerna; däremot har jag varit i Luleå en gång tidigare, 1975 eller så. Då såg jag inte så mycket av stan, men mycket av en camping. Nu såg jag inte heller så mycket av stan utöver en kvällspromenad runt domkyrkan innan vi satte oss i den trygga famnen av Bishops´ Arms. Hade vi haft några grubblerier av sexuell art hade vi kunnat passa på att fråga Olle Waller, han i Fråga Olle. Han var också där och log så rart mot mig. Han kanske trodde att jag var okunnig på området och ville lära ut ett och annat. Han och jag i Glasgow - det vore nåt.



Hade han följt med mig upp på rummet hade han fått se den här fina utsikten.

Helt spontant drogs mungiporna uppåt och jag stod storleende i terminal 4 på Arlanda. Liksom varje gång jag träder in på väg till inchekningsdisken blir jag upprymd och får snabbare puls och ett lyckligt flin i ansiktet. Så där stod jag och log en stund innan jag samlade ihop mitt sällskap och drog till inchckningen för flyg till Luleå.

Vi var inte som businessmänniskorna, nej vi var klädda i fleecetröjor, grova skor och jeans. Vi komer från landet, vi. Aldrig har jag kännt mig så trygg på nattliga stadspromenader som de här dygnen. Jag och fyra stadiga, välväxta herrar i storstadsdjungeln. Inte blev det heller så jättesena kvällar - det blir det inte med tre småbarnspappor, som har sett fram i veckor mot att få sova ostört en hel natt med ett par öl i magen som inte ifrågasatts.

En av männen och jag hade turen att hitta en godisbutik på kvällen - han hade inte tänkt sig öl, utan en påse smågodis i sängen med en film på tv.

Och mycket snö var det i Luleå.

Jag vill bara tala om att det var mycket snö i Luleå i morse. När kameran och datorn vill mötas ska det bli bilder.

Och, vi vet inte än hur det gick till. Varför. Vilken typ av brott det var. En olyckshändelse? Men tidningarna, och säkert jag också, tänkte först åt ett visst håll. Men vi vet inte. Bara att ingredienserna finns där. Tidningarna har varit noga med att skriva ord som Övervikt, Mat, Lastbil. En sa till och med att problemet med kvinnor kunde bero på hans övervikt. Se er omkring - det finns hur många som helst med den kroppskonstitutionen och deras kvinnor begär inte skilsmässa.

Bortsett från det som han faktiskt har gjort och dömts för - hur lär man sig hur man tar kontakt med det motsatta könet? Att ta kontakt med kvinnor som jobbar på en matservering - visst var det lite charmigt när Jack Nicolson gjorde det i "Livet från den ljusa sidan"?

Nej, nu ska jag försöka släppa ämnet.

Diska.

Jag fick ett sms uppläst för mig. Maskinrösten sa numret varifrån det var skickat, men jag hann inte uppfatta det och kolla. Vem skickar ett sms till min fasta jobbtelefon om att jag ska tända ett ljus? Har det blivit helt snurrigt? Jag håller med Annaa. Jag sörjer inte på befallning. Hela historien är fruktansvärd och tragisk för alla parter. Men jag kände inte den lilla flickan, och jag kan heller inte tända ljus för något med "våldet" eller "ondskan". När två barn jag kände hade dött i Tsunamikatastrofen tände jag ett ljus i köksfönstret till deras morföräldrar som jag bor granne med.

Men det här, som upprör alla, och med all rätt, det är något annat. Det är, som en jobbarkompis sa, som om vi blivit drabbade av terrorister, och gjorde en jämförelse med 9/11. En fruktansvärd händelse, som nu påverkar alla ända ned till att lägga tandkrämen i en speciell påse vid inrikesflygning. Finns det någon nu som kan säga ja till sin dotter som vill cykla hem ett par kilometer från kompisen? Javisst, ta du vägen genom skogen ensam! Hur väl man än vet att det är en otroligt liten risk att något ska hända, så tar man inte den risken som förälder. Det hjälper inte att tända några ljus när vargen lurar bakom en gran.

Det är inte en odefinierad "ondska" som drabbat oss. "Tänk att sånt kan hända i lilla X-köping" hör man alltid när något hemskt har hänt. Men det är ju just där det händer. "Trots bakgrunden är broderns bild av xxx att han inte är en våldsam person" skriver SvD. Nej, det är inte de som går och vevar och slåss och är allmänt våldsamma som gör sådant här. Det är de som "aldrig har haft någon riktig kontakt med tjejer", "de lever under en fernissa av normalitet och är svåra att spåra".

Men, ge mig en timme, och jag skulle med lätthet kunna samla ihop minst 10 st män med snedvriden kvinnosyn, sliskig blick, knepiga, porrsurfande och helt vanliga och pizzaätande grannar, kompisar eller arbetskamrater. Men som inte skulle gå så långt som till dödande våld. Man har ju hört ett och annat - det är många som tyst ser på hur de här vanliga och trevliga männen som har svårt att få tjejer, inte alltid beter sig så snyggt mot den intet ont anande thailändska tjejen som plötsligt flyttar in hos honom.

Ja det är just där det händer, i samhällets utkant, i den geografiska utkanten alltså, där stan tar slut och landsvägen går några mil ut till små byar och samhällen där "man får vara sig själv". I grabbgänget ryms alla, man är så få och stänger inte ute någon hur som helst. Det är alltid bra med en som är lite udda och aldrig går in på dansställena utan håller till utomkring, som skjutsar, som hämtar pizzan, som köper ut. Aldrig kan någon fatta att det var han, säger de, fast varenda tjej flydde från honom, man orkade bara inte med hans snuskiga berättelser och han hade adress till varenda porrsajt på hela internet.

Var är det det går snett? När?

Nu är det ströket och pålagt, sängomhänget, som inte är ett sängomhänge utan en sängkappa, men sängomhänge är ett mycket roligare ord. Det blev ok, men inte så att jag tänker lägga ut bild här och inte heller på någon "Min nya pappelinamatta"-blogg heller. Jag är mer såld på den här sajten, fast det har inte blivit några bilder från mitt hem än. men det kommer!

Hur är det förresten när man flyger inrikes - är det smidigast att bara ha handbagage för två nätter, eller går det snabbt att få ut en lite större väska? Jag ska åka med två olika flygbolag och de har inte samma måttkrav på handbagaget. Hur petigt är det med det? Måste man ha vätskor i en återförslutningsbar plastpåse i handbagaget? Är hårgrejer vätskor? Jag har inte flugit sen de reglerna infördes, senast var det 2006 till Rom. Då var det inte tal om andra påsar än taxfree.

Det är verkligen gott med Heinz vita bönor i tomatsås!

Just nu längtar jag hit. Det är här min vän bor och han har lovat att presentera mig för ett par ogifta bröder i 70-årsåldern. Men mest vill jag dit för gullvivorna, orkidéerna, laxen och det trevliga umgänget i övrigt.

Jag känner ångesten för sommar- och semesterplanerna komma krypande. Ett tag trodde jag att det kunde bli annorlunda i år mot andra år, men där hade jag fel. Vill det sig riktigt illa kan jag inte åka hit heller - det har skett ett ägarbyte och jag vet inte riktigt vad det innebär för min del. Husen kanske är jämnade med marken.



Hit längtar jag också, men det är en annan sak, det.

Det tål att nämnas, för det har jag inte råkat ut för tidigare. Inte för att jag är där och handlar så mycket, men vi andra tillfällen har det varit måttligt intresserade och småsnorkig personal jag råkat ut för. Men idag, när jag skulle byta sängomhänget var det service och trevnad på hög nivå.

Jag har en säng som är 120 cm bred, och det är tydligen unikt, eftersom lakan och annan bäddutrustning i den storleken sällan reas och alltid står på ett undanskymt ställe. Jag behövde något som ligger på sängbottnen och skylder det fula ljusblåa tyget och köpte på extrapris en sängkappa, man lägger den under bäddmadrassen och så hänger det ner till golvet. Blev jätteglad när jag hittade rätt bredd. Döljer även dammråttorna tänkte jag. Men det var omöjligt att få till som det såg ut på bilden. Det var liksom inget nedhäng. Cyklade till Jysk för en stund sedan med hänget mödosamt hopvikt och nedknölat i förpackningen. Och möts av en expedit som direkt förstår problemet och säger pekande att "där, där ska man läsa!" och erbjuder sig att följa med till hyllan och hitta det rätta, klagar inte över att hon kommer att få vika om eländet, ler bara trevligt och säger att "nu hade du tur - i morgon kostar det 179 kr, men idag kostar det 10 kr mindre än vad du gav för det andra!". Fixar returen, ger mig en tia och önskar lycka till!

Det "normala", eller vad jag hade förväntat mig, hade varit en sur expedit som himlat med ögonen inför besväret med returhanteringen och allt, suckat över jobbiga tantkunder och spanat i fjärran efter nån roligare kund. Hon var i min ålder och från Bosnien. Kan det ha spelat in?

Det finns transfetter i "chips, kakor och pizzabottnar" läste jag i DN idag, i en artikel jag inte hittar på nätet men som var stor i pappersupplagan. Chips, det lagar jag inte till själv. Ibland river jag parmesanost över hårt tunnbröd, kryddar lite och sätter in i ugnen så osten smälter, bryter i bitar och äter i stället för chips. Det är inte riktigt detsamma. Jag förstår att det är farligt med chips. Men kakor och pizzza - det förstår jag inte. Hur kommer transfettet in i kakorna jag bakar? Jag bakar alltid kakor med smör, socker,  vetemjöl och lite annat - var sitter transfettet? Bildas det vid gräddningen? Eller är det bagerikakorna - milanostängerna, mazarinerna, havreflarnen? Och pizzabottnarna - är det Pelles pizza, färdig för ugnen för 19,90, den frysta varianten, pizzeriapizzan eller min egen hemkörda?

Ska det bli en transfettdiskussion nu igen?

Men jo, jag fattar vad det är för fett. "Transfetter är artificiellt härdat fett. De håller på att fasas ut från industrilivsmedel eftersom man upptäckt att de kan täppa igen blodkärlen. Ironiskt nog uppfanns de för att ersätta mättade fetter som smör och ister på grund av dessas skadliga effekt på blodkärlen, men det har alltså visat sig att när man får vegetabilisk fett att bete sig som smör, så blir det också lika skadligt." skriver Aftonbladet.

Men är nu smör så skadligt för blodkärlen? Det är väl kolhydrater som är det farliga? Kan de inte bestämma sig nån gång?

Det är mycket med barnafödande nu. En jobbarkompis blev pappa för några veckor sedan och har berättat allt. Jag är den enda på jobbet som har fött barn - av den enkla anledningen att de andra är karlar - och jag sög i mig varenda detalj och nickade insatt. De andra var mer avvaktande och bleka. Så är det serien "Barnmorskorna" på tv. Jag bestämde mig för att inte se den, men hamnade där ändå härom kvällen, och det gick som jag befarat. Grät mig igenom hela programmet. Eftersom jag har upplevt två fantastiska förlossningar med bara positiva minnen, så är det så lätt att koppla på känslorna när jag följer mamman på förlossningsbordet.

Men jag reagerar mot det där ständiga talet om att det gör ont. Klart att det kan göra ont, rent förskräckligt för en del. Men det är inte givet, inte självklart att det är en oerhörd smärta. Jag kan bara utgå från mig själv, och jag kan inte påstå att det gjorde ont. Det kändes, det var jobbigt, det var ett oerhört stort och krävande arbete - men ont, nej. Jag hade kanske tur, eller så är det bara olika. Jag storskrattade mig inte genom hela förlossningen, som Cecilia Hagen, det är nog inte så vanligt. Jag har skrivit om detta förut här, men dels så är det ett aktuellt ämne i tidningar och tv och dels så är det på onsdag 29 år sedan jag fick mitt första barn.

Aftonbladet har en förklaring till att det gör ont. Vilken överraskning. Att en kanal ska utvidga sig för att ett barn ska kunna ta sig ut, att det finns nervtrådar där - ja, herregud vad vetenskapen går framåt.

Sen har jag observerat att det numera heter "gravidkläder". Är det fult att säga "mammakläder"? Ingen säger heller att de är "mammalediga" utan "föräldralediga". Är det för att det är så enkelt att föda och amma barn att vilken karl som helst klarar av det? Ska man inte säga att man blivit mamma - utan förälder?

För att återkoppla till den nyblivna pappan på jobbet, så skriker bebisen hela dagarna. Arma föräldrar och arma barn. Tillsammans med andra bekymmer så är läget ganska så spänt i det hemmet. Mammans föräldrar har erbjudit sig att avlasta genom att ta hand om barnet några timmar så föräldrarna får en stunds andrum. Men nehej - det vågar de inte eftersom det var så längesedan de hade hand om småbarn. Och jag sitter som klubbad. Är det unikt för dem, eller är det så man ser det? Givetvis funderar jag på hur jag hade gjort, och jag hade nog varit ytterst tveksam till att lämna mina bebisar till den äldre generationen. Men jag är ju inte sån, som de! Jag hör ju inte till den äldre generationen, som inte hade allt-i-ett-blöjor, som bara fick mata barnen var fjärde timme, som fick veta att man inte skulle skämma bort barnen genom att ta upp dem när de skrek. Eller är det det jag gör? Kommer mina barn att se på mig med skeptisk blick och undra om jag klarar av att hålla bebisen på rätt sätt? Det svindlar.

Det går bra med en skiva rostat franskbröd där man skrapat av det brända. Brödet tog jag med från jobbet i går för jag har svårt att låta färsk mat ligga över helgen för att kastas på måndag. Jag blev våldsamt sugen i går kväll på rostat bröd med marmelad och den starka goda osten som heter Hertiginnan eller Grevinnan och som jag äter i knivskurna skivor. En skiva bröd blev över och det är jag tacksam för idag. Som vanligt var intentionen att vakna kl 9, ligga och slöa en stund, sätta på kaffet och gå ut och köpa färska frallor och sen sitta vid köksbordet med frukost och Dagens Nyheter, som jag tillfälligtvis har fått en gratisprenumeration på. Låter härligt, väl? Detta är varje lördagsmorgons intention. Och varje lördagsmorgons förvåning, när jag ligger kvar hur länge som helst och verkligen inte går ut i snögloppet.

Dagens härliga väder när jag gluttade ut bakom rullgardinen var snöfall, som hade hållit på ett tag - det låg tjockt med snö på bilarna. Hade jag nu haft krönikeambitioner hade jag skrivit "det låg tjockt med vit nederbörd på bilarna". En regel som jag har märkt - ja, jag har skrivit uppsats i skolan också - är att man inte ska upprepa sig utan använda synonymer. Det är bara det att det ibland blir så sökt. Jag läser en blogg som är mer kåserier än blogg och det lyser "Handbok för krönikörer" om den. Bra och roligt skrivet, men lite väl mycket efter regelboken. Nu fick jag det sagt. Ska jag säga, men ge mig på pälsen bara. Annat blir det när jag blir upptäckt av lokaltidningen.


I alla fall stoppade jag den där tjocka franskbrödsskivan i rosten och rök utvecklades. Jag hade slut på bryggkaffet också, men kokade upp lite gammalt espressokaffe i mockabryggaren - allt för att lindra koffeinabstinensen.

Så nu är det bara att surfa vidare efter detta meningslösa inlägg, kolla några auktioner på Tradera, reta upp folk på en chat, läsa 25 bloggar, sortera tvätten, laga till strimlad lövbiff med pasta och grönsaker, dricka ett glas vin, se på tv. Gud, vad mina lördagar är förutsägbara!

Alltså, nätdejtingvärlden är rolig och intressant. Det är bara att regga sig och beskåda undret. Man måste inte gifta sig med förste svampplockare som skriver till en med glimten i ögat. Likaväl som väl varje vettig förälder reggar sig på Lunarstorm och liknande för att kolla in vad som händer där, så hör det till allmänbildningen att veta hur kontaktsajterna fungerar. Det finns ett norskt ställe, som jag sällan eller aldrig är inne på. Men jag får medlemsbrev av dem, i dag fick jag erbjudande om att följa med på tur!

"Den første turen går til Gjendesheim i Jotunheimen i begynnelsen av mai. Gjendesheim er en stor og tradisjonsrik turisthytte som passer godt som turutgangspunkt både for langturer og toppturer. Du kan også melde deg på kitingkurs to av dagene. Reiseleder Johan F. Fegri fra DNT Oslo og Omegn vil delta på turen.

    På singelturene kan du bli kjent med andre naturelskere og oppleve flott natur. Alt ligger til rette for sosial hygge og nye bekjentskaper. Hvem vet om det ikke er deg som ender opp med en fast turkamerat?"

Det är bara lusekoftan som fattas mig nu!

Jag har fått två nya böcker. En heter "Ur mörkret" och är skriven av Mackan Andersson. Den vann jag i en tävling på en blogg. Man skulle skicka in läskiga recept och jag bidrog med ett på stuvad kalvhjärna, om jag minns rätt. Konkurrensen var inte så stor, jag var enda tävlande, så jag vann boken. Den skulle komma med posten, men tiden gick och ingen vinst kom.

Eftersom bloggen Krubb var inblandad beklagade jag mig för honom och sen har jag väntat ännu mer. Rätt som det var fick jag ett mail där han talade om att något hade gått fel och nu skulle han skicka boken på nytt. Men inte bara min vinst, utan hans egen kokbok "Mums!"! Som ursäkt för att jag fått vänta. Hur snällt som helst!

Jag har bläddrat lite i Mums! och varje gång har receptet på risotto kommit upp. Alltså är det vad som vankas här i helgen. Författaren till Mums! och bloggaren Krubb har gett ut boken på bokförlaget Vulkan. Inte nog med det, han skriver väldigt trevligt på sin blogg. Inom en snar framtid kommer någon att hitta honom och ösa en massa pengar över bloggen och han blir rik och känd. Då kan ni säga att "Honom läste jag redan som vanligt bloggare."

Jag har lyckats med att göra alla fel när det gäller nätdejting, enligt senaste numret av Tara. (Jag har sagt upp prenumerationen av självbevarelsedrift.) Så här "ska" man göra, enligt de intervjuade och boken "Nätdejting" av Marie Hagberg. Kära nätdejtarkompisar, som vet vad jag talar om (t ex Flavia, ciss och Gnistan), läs nu och lär!

1. En dejt är ett tillfälle där du lär känna en möjlig kompis. Om det blir mer är det bara ett jätteplus. Jodå, det vimlar av kompisar. Det är bara det att de är ute efter ett förhållande och där platsar inte kompisar.
2. Välj en sajt där det kostar pengar. Som regel borgar det för att medlemmarna är mer seriösa. Haha, skrattade grevinnan när hon såg greven... Se nr 10.
3. Satsa på att lägga in en nytagen bild av dig själv. Jag föredrar mitt utseende som det var för 20 år sen och lika många kilo sedan. Och det gör alla andra också. Jag försöker snärja dem med min verbala förmåga och låter utseendet komma som en överraskning.
4. Den ideala dejten är 40 - 45 minuter lång. Välj en offentlig plats och åk absolut inte hem till någon första kvällen. Fram med klockan, flickor! Åk för guds skull inte 25 mil, eller låt den andre fara land och rike runt, för att det är kul att träffa folk. Ta inte hem någon som du träffat via nätet! Men en som du träffat 40 minuter på krogen går bra!
5. Det verkar bra att bli procentuellt matchad mot någon. Ypperligt. Man svarar på frågor som är hur lätta som helst att begripa att man ska frisera svaren på så man blir mer intressant. Stor chans för två mytomaner att träffas! Ska man vara nöjd med att matcha till 73 %, eller ska man bara ta över 80 %? Missar man nåt om man satsar på 68 %?
6. "Jag har inte träffat någon av dem i verkliga livet än men det är kul bara att dejta via nätet." Flicka lilla, (46 år), att maila med en okänd människa är inte att dejta. Försök att stämma träff med några stycken ska du se att hälften försvinner på grund av lilla hustrun därhemma.
7. "... fick kontakt med sin nuvarande särbo veckan innan abonnemanget gick ut." Hur många såna historier finns det inte? Första försöket, en sen kväll på hösten som ledde till giftermål tre månader senare. Jag tror det är skrönor från dejtingsajterna för att locka folk. Eller om det är sant - så är de i promille av alla registrerade.
8. Boka en lunch eller fika en vardag första dejten. Då uppstår inte ens tanken att gå längre än till själva träffen. Tanken hos vem? Och varför är nu det så förskräckligt att gå längre? Taramoral.
9. "Han hade en fru, men levde som separerad sedan 15 år tillbaka." Det får mig att berätta om kvinnan som träffade en gift man via en dejtingsajt. Hans fru var sjuk, jättesjuk, de hade inget samlig sedan flera år och hon var inlagd på någon vårdinrättning. Men för barnens skull hade han inte skiljt sig. De träffades hos henne i en annan stad, men en gång råkade hon befinna sig i hans stad, längtan blev stor och hon letade upp hans hus och gick dit och ringde på. Gissa vem som öppnade? Den fullt friska och undrande frun.
10. "Är med på både Mötesplatsen, Match.com och Spraydate." Sprid dina gracer, gubbe lille. Man blir så glad när man ser samma foto och nick på ställe efter ställe. Som jag sagt tidigare - är man med på flera ställen innebär det inte fler chanser. Det betyder bara att man blir ratad av ännu fler.

Det kursiverade är mina kommentarer.

Jag har alltså gjort allt fel.
1. Jag har fått flera kompisar via chat. Chat är inte dejting.
2. Jag har låtit bli att betala för att jag blir så satans trött på dessa presentationer efter ett tag. Jag säger bara svampplockning, countrymusik och glimten i ögat.
3. Bild eller inte spelar ingen roll för min del. Jag vill inte bli detaljstuderad av 1000 gubbar och sen bli ratad för att de inte gillar min näsa eller nåt.
4. De roligaste träffarna jag har haft är de som jag har åkt hem till direkt eller som har kommit hit. Han som körde 140 mil, skulle han bara fått en fika på stan?
5. Orka.
6. Jag har mailar och msn-at i åratal med karlar som plötsligt bara försvunnit. Undrar vart? Hur kul var det egentligen att berätta en massa om sig själv för en som sen bara struntar i det?
7. När blir man särbo?
8. Jag bokade en lunchfika en gång (optimalt). Han kom aldrig, "Jag trodde vi bara skojade", sa han när jag skällde ut honom senare.
9. Ja herregud så hårt gifta en del kan vara.
10. Svårigheten är att komma ihåg ens olika nick och lösenord efter ett tag.

Nu ska jag ägna mig åt kyrkosång en stund. Det är befriande.

Jag hade tänkt sitta på balkongen en stund, gå ut och köpa frallor, pyssla med diverse här hemma, gå ut på stan mitt på dan. I stället har jag kuverterat färdigt och konstaterat att ska breven komma iväg måste jag ta cykeln samma uppförsbacke som jag hade tänkt slippa och som jag kämpar med varenda jäkla dag.

Nu försöker jag intala mig nyttan av att ge sig ut en massa kilometer och komma hem svettig. Sa nån Beach 2008?

Har jag huvudvärk för att jag satt till halv två och spelade spel?

Ska det någonsin bli ordning på mig?

Det har hänt att jag har sagt att jag tycker det är roligt med föreningsarbete. I kväll känns det inte särskilt upplyftande att klistra adresser på 150 kuvert och stoppa i papper. Jag ska inte yppa ett ord om min föreningsvana i den nya föreningen jag har gått med i. Nu får det vara nog!

Den nya föreningen var jag tvungen att gå med i för att få följa med på opera i lördags. La Boheme visades på bioduk i live-sändning från Metropolitan i New York. Mimis roll spelades av min favorit Angela Gheorghiu, eller sjöngs, ska man väl säga. Det var ett trevligt arrangemang alltihop, champagnemingel när vi kom, italiensk tallrik och vin sen och kaffe och tiramisu i en paus. De sjöng så duktigt som de skulle och hon dog på slutet.

Men de där fyra bohemerna i Paris var fyra välgödda och korpulenta sångare, och det hade väl gått an om man sluppit se dem i så mycket närbild. Jag föredrar att se en föreställning på plats - att sitta i salongen och se hela scenen. Nu var det visserligen häftigt att sitta där och vara med på samma gång som de i New York och en massa andra runt om i världen och hela kvällen var jättetrevlig. Men det är tveksamt om jag gör om det.

Maten var god, men jag har aldrig i Italien ätit på det sättet. Det är en blandning av allt möjligt, en provsmakning av en antipasto tillsammans med kalla makaroner. Hade de inte talat om att det var en så fin efterrätt vi fick hade man trott att det var chokladpudding. Men gott var det alltihop!



Bilden till höger visar väggen i foajén. Den är klädd med gamla bioaffischer.

En av mina bästa vänner ringde idag. Då lägger jag allt annat åt sidan och så sitter vi i telefon så länge som möjligt. I dag blev det en och en halv timme. Vi träffades på en chat för åtta år sedan och har hållit kontakten sedan dess. Det har aldrig varit någon romans oss emellan, utan en stark vänskap som för oss båda känns unik och viktig. En enda gång har vi träffats, när jag var och hälsade på i ett par dagar.

Vi pratar om livet, om våra barn, om kärlek och relationer, om vänner, jobb - ja allt! Han har ett yrke som jag aldrig förut har vetat ett dugg om och som jag nu är mycket mer insatt i. Jag kan berätta om mina tillkortakommanden och han om sina funderingar.

Det är en sådan trygghet att ha honom, jag vet att vad som än händer, så finns han där. Ja, det är unikt med en sådan vänskap.

"Jag är så trött på kvinnliga författare", sa han och suckade. "Dom är ju inte nåt bra." Jobbarkompisen som avverkar den ena ljudboken efter den andra på sina bilresor. Jag undrade förstås vilka författare han menade och efter ett tag kröp det fram att det egentligen handlade om ett par stycken deckarförfattare. Och särskilt en, som han öronläst två böcker på raken av. Jag föreslog någon annan kvinnlig deckarförfattare, eftersom det är den genren han vill ha; han hade bara hört talas om dessa två, Camilla Läckberg och Liza Marklund (den där Mankellund är väl ett fruntimmer, som han sa).

Nu ska "Italien" ge ut CL:s böcker, tack vare att Stieg Larssons böcker har haft framgång där. Hoppsan hejsan.

I den allmänt slöa lördagsförmiddagen med bloggande och kaffedrickning snubblade jag över Linda Rosings blogg. Där var det mycket botox och hårfärgning, särskrivningar och fetstil, engelska ord och punkter i rad. Rekord i särskrivningar! Det är intressant att kika in lite i andras liv. Långt ifrån skoinlägg och cykla till jobbet.

Men jag ska på opera i kväll! Funderar starkt på kvällens utstyrsel.

I går hade det kommit två tussilagon också i diket, men jag hann inte fotografera dem för jag var sen till mitt möte med fotspecialisten. Alla vet väl hur en tussilago ser ut, förresten.

Där satt vi och åt goda bullar med socker på och pratade förlossningar, jag och tre killar på jobbet. Klart att jag ville stanna kvar med det så länge som möjligt, men rätt som det var var klockan alldeles för mycket och jag rafsade ihop papper och dator och låsning i ett nafs och kastade mig på Tant Röd och kom bara sju minuter för sent.

Jag har ont i fötterna, mina stackars pedaler med sina jättehöga vrister och knölar och grejer som gör att jag knappt kan gå längre. Dags för inlägg, alltså. Jag fick fötterna beskådade från alla håll, stod på glasskivor, gick på löpband och blev filmad bakifrån. Gick som på en catwalk med tre personer beskådandes mig bakifrån. Då kan jag inte låta bli att få spel och liksom ta hand om underhållningen. Fast jag behärskade mig. Jag blev rekommenderad att alltid använda skor inomhus, rätt skor, inte hasa omkring i dunpåsarna. Jag som alltid går barfota. Det blev till att prova sandalaktiga skodon som mest kändes som de skorna Kramer hade i det där avsnittet där han blev bedövad hos tandläkaren och blev tagen för utvecklingsstörd. Till slut hittade jag ett par vårskor där jag kan peta i mina personliga inlägg så småningom. Inneskorna avvaktar jag med. Jag ligger mest på soffan i alla fall. Eller sitter vid datorn, och då är det en annan kroppsdel som får mest belastning.

Det ska bli skönt att kunna gå utan att ha ont, mest ont gör det nu i plånboken. Men jag ska i alla fall ut och prova lite mer nytt, trots att det känns som att pressa ner hästhovar i pumps.

Fast det var vitsippor jag såg - två stycken i ett dike på väg hem från jobbet.



De syns där i mitten - två stycken med ansiktet mot solen.

Outgrundliga äro bloggande ungdomar:

Hej alla gulliga och fina vänner! I dag har jag varit sååå trött och bara latat mig haha. Jag har varit runt hos alla er och sagt hej och tittat till er och nu ska jag göra frukost om jag orkar haha. Skriv och tala om hur ni mår och vad ni gör idag. Orkar inte lägga ut bild på dagens outfit men vem vill se mina sunkiga joggingbrallor haha.

Outgrundliga äro bloggande dagisfröknar:

Hej alla gulliga och fina vänner! I dag låg jag och drog mig extra länge och fick frukost på sängen av min gullige make, nypressad apelsin juice och rostat bröd ? mums! Har varit runt hos alla mina söta blogg kompisar och kollat om ni var vakna ? haha. Vad ska ni göra i dag? Jag och gubben ska röja lite i trädgården ? snart grill tajm! Det är ju äntligen sommar tid! Längtar efter att få lite sol bränna att visa upp ? haha. Super härligt!

Kramizzzar till er alla sötnosar!!!

Outgrundliga äro bloggande stilpoliser:

Hej alla gulliga och fina vänner! När jag steg upp hade jag på mig nattlinne, ja jag vet att de e osexigt men Jennifer Aniston var ju sååå söt i sitt blommiga nattlinne att jag bara måste prova! Riktigt myyyyysigt! Bild kommer! Köpt nya lakan på Hemtex ? hjälp, har vägrat sätta min fot där som en riktig schvenne men vaaaa? ibland får ju den magra plånboken tala! Haha! Ska lägga ut bild snart på dagens outfit ? orka? haha. Lite bakis jö efter festen, hade nya linnet och jeansen ? suxxe!!! Kände mig liiite som en Olesen? Fast fattar inte hur Lindsey kan ta på sig den där gula? nog sitter den bättre på Posh? Klär henne riktigt bra!

Kram på er alla sötisar särskilt fina Lina som fyller år i dag!!!!! Grattis!!!!!!!!

I går köpte jag tre munkar.

Populära vaniljbullar som även går bra att frysa. Bullar som går bra att frysa? Vilken innovation! Tänk vad man kan göra nu för tiden! Så om man sätter en deg och bakar ut 100 bullar så måste man inte äta upp alla samma dag? Det här måste vara revolutionerande för lattemammorna.
 

Varför inte bara låta naturen ha sin gång ? eventuellt med lite hjälp av elden? Nej, nu ska Inga och hennes grannar få ännu ett kadaver i skogen: ?Kasta min döda kropp åt vargen? säger Alexander Bard. Har han frågat vad värmlänningarna tycker om det?

Nu får vi tyvärr inte läsa om de om vi inte betalar 19 kr eller letar upp en butik som säljer papperstidningar. Annat man kan göra med sin kropp efter döden ? ja man bestämmer om det före, sen får man väl se om det är någon som nappar på förslaget ? är att lägga den i en monter. Han påstår att han är ett konstverk, men det är väl i så fall bara skinnet som är det? Ska någon flå honom? Mitt galleri ska i alla fall inte ta in den utställningen.

Funkar det inte på annat sätt kan man skjuta iväg sig till månen. Jättemysigt med en massa döingar i kapslar farande omkring där. Till vilken nytta?

För några år sedan hade jag en jobbarkompis som var chef på en kommunal förvaltning som hade hand om bland annat återvinningsstationen, alltså soptippen. Där, sa han, ville han hamna och ingå naturligt i kretsloppet.

Inte ett ord om att det är många plusgrader ute eller att blogg.se håller på att byta plattform. Det är det tillräckligt många andra som skriver om. Inte heller ska jag gå in på djupet av det nya tävlingsprogrammet ?Körslaget?. Det enda jag ska säga än så länge är att den har ett konstigt namn. Det måste vara påhittat; hjärtslag, avslag, förslag känner jag till men inte körslag. Sen ska jag stilblogga lite och totalsåga Linda B:s klänning. Den hemskaste urringning jag har sett. Det ska bli kul att se om fortsättningen blir mer fokus på kören än på körledarna. Som inte visste ett dugg om kör eller körledning i flera fall. Jag kan bara hålla med Expressens Anders Björkman.

Ja, jag har varit duktig och skrivit inlägg i word och sparat. I stället för att som 850 personer, minst, som skrivit på blogg.se:s kommentarsfält att de är galna av väntan på att bloggen ska öppna. Arma stackare. Vad gjorde de innan de började blogga?