Rutan

Det finns tre kyrkokörer i den här staden - Svenska kyrkans, alltså. De frireligiösa är inte aktuella för mig. En profan kör finns, vad jag vet, men där platsar jag inte, bland finsångarna i kammarkören. Hittills har jag begett mig ett par mil utanför stan för att sjunga, eftersom jag känner mig hemma i miljön där. Både vad gäller lokalerna och medlemmarna. Men nu har saken kommit i ett annat läge i och med kåporna, så idag gav jag mig ut på körjakt.

Det handlar inte bara om att sjunga. Att vara med i en kör - och förresten i andra föreningssammanhang också - så är det bra att känna sig bekväm i sammanhanget. Ha förtroende för körledaren och haroligt med hela gruppen. Därför gick jag till en av kyrkorna i förmiddags för att kolla läget.

Det blir inga problem med kläderna där. De var klädda i svartvitt; vit blus under svart kavaj eller tröja och svart nederdel. En tjej hade palestinasjal, ja, de är ju svartvita. Det var ett intressant inslag i kyrkan.

Efteråt pratade jag med en bekant som sjunger i altstämman, och hon tyckte det var jättekul att vara med, trots att hon inte alls är religiös, sa hon. Det blir bra. Vi kan sitta och avstå från nattvarden tillsammans.

Körledaren var höggravid och bar en tunn tunika utan ärmar. Jo, det var något fladder över axlarna, men inte nog för att dölja bristen på ansning av armhålorna när hon sträckte armarna i luften och dirigerade.

Det kändes att min nya svarta klänning och svarta blusen med broderier båda kommer att vara rätt klädsel vid uppsjungningarna. Nu gäller det bara att se om karlarna släpper in mig i tenorstämman.

Trackback-URL för detta inlägg: