Rutan

Åh, min fina lilla smidiga telefon! Nu kommer den till heders igen. Jag ska använda den i en liten sidoverksamhet jag håller på att starta och vill inte blanda in mitt ordinarie mobilnummer.

Den låg så fint och väntade i en skrivbordslåda. Det var bara att stoppa i sim-kortet, ladda batteriet och sätta igång. 2006 blev den min och ersattes för två år sedan av en smarttelefon. Den nya är bra på alla sätt, men den är klumpig att ha i fickan. Det är inte den gamla!

Jag satt och grejade lite med inställningarna och upptäckte allt allt var kvar från förr, såklart. Orörd har den legat där sen jag fick touch-skärm. Det var till och med gamla sms kvar. Så nu har jag suttit här med tårar i ögonen och läst meddelanden till och från ett par personer som inte längre är i livet. Ackompanjerat av en nyupptäckt bluessångare - det gjorde inte saken bättre.

I kväll ska jag radera den gamla adressboken, men först läsa igenom alla namn och bli nostalgisk.

Och jag ska inte plocka fram de ännu äldre relikerna som ligger på lit de parade i skrivbordslådan. Det är några stycken.

I helgen har jag också hittat ett vykort som var adresserat till min fars farmor, stämplat i början av 1900-talet och ett annat till min faster (född 1901) från en väninna. Jag förstår lika lite av innebörden av den handskrivna texten som mina ättlingar kommer att göra om de skulle läsa de där gamla sms:en. "I stort sett, men vilken pärs!" säger inte någon mer än vad "Snälla du! Har du tillfälle så kom hem på lördag för här skall bli en liten hippa då. Du kunde väl ta hem en sådan sak som vi talade om, men ej en 35-kronors, det finns väl andra liknande den vi ha." säger mig.

Jag vet vad det var för pärs, men vad var det för 35-kronorssak som skulle med från stan?